Helgeandssystrarna

Detta är Helgeandssystrarna St. Ella född 12 maj 1923, St. Karin född 9 augusti 1958 och St. Marianne född 17 september 1925.

År 1964 flyttade St. Ella och St. Marianne till en nedlagd skola bredvid Alsike kyrka och har sedan dess bedrivit sin verksamhet där tillsammans med St. Karin kommit senare.

Idag är St. Ella 90 år och bor på ett ålderdomshem i Knivsta sedan ett år tillbaka. Hon har drabbats av en stroke och hör ingenting men är ändå väldigt pigg och glad, hon skapar figurer, stickar och syr aktivt. Varje söndag kommer hon och firar gudstjänst i Alsike kyrka och hälsar på klostret. För att kommunicera med henne måste man skriva ner saker på papper så att hon kan läsa och så svarar hon tillbaka. Hon busar med barnen och kittlar dem, barnen saknar henne mycket. De har beskrivit henne som den nunnan som höll till mest i köket och då fick man hjälpa till att laga och baka saker. Hon lagade ofta hemmagjord marmelad och skötte blommorna väldigt bra. Idag är de endast två nunnor som bedriver arbetet. St. Karin säger att nunnor är ett ”utdöende släkte” och de skulle verkligen behöva mer hjälp på plats för att kunna fortsätta bedriva klostret på samma sätt som förr därför hoppas de på två kvinnor från Kenya en dag ska komma som har visat intresse för att vilja bli nunnor i Sverige.

En fristad för flyktingar i nöd

Alsike kloster ligger 20 km söder om Uppsala invid en gammal medeltidskyrka. 

Det är en fristad för flyktingar i nöd. År 1978 tog Helgeandssystrarna (tre nunnor) emot sin första flyktingfamilj utan att egentligen veta vad de gav sig in på. Sedan dess har det bara fortsatt. ”Som flyktingsituationen ser ut idag går det inte att sluta” menar nunnorna.

År 1993 förklarade man formellt klostret vara en kyrklig fristad för flyktingar och sedan 1995 har det respekterats som det av myndigheter som polis, åklagare och mm. Hit kommer de som inte har någon annanstans att ta vägen – både flyktingar och andra människor som behöver hjälp eller som behöver komma bort från sin hemmasituation. Det är familjer som nekats uppehållstillstånd.

Många enskilda och familjer från flera olika delar av världen har genom systrarnas arbete fått en framtid i Sverige. Vid två tillfällen har klostret utsatts för polisinsatser men nu tycks det gamla begreppet ”kyrklig fristad” ha accepterats i praktiken.

Den som riskerar att bli torterad i sitt hemland kan få uppehållstillstånd enligt Genèvekonventionen. Men våldtäkt räknas inte som tortyr. I Alsike kloster har de nästan idag bara våldtagna kvinnor och deras familjer. Det finns människor som kommit hit av krig och olika typer av förföljelse, politiska eller sociala, bl. a kvinnor som flyr hedersrelaterat våld.

De som flyr kommer inte hit för att det vill leva i Sverige, utan för att de inte kan leva ett liv i sitt eget land, och orsakerna kan vara många. Vad som kan sägas om dem är att de alla är svårt traumatiserade, och det livsöde som finns i varje människa är unikt.

Systrarna samarbetar med läkare av olika slag och psykologer finns för att avlasta bördorna som finns i var och en.

Alsike kloster

Det var för lite mer än ett halvt år sedan som jag satt i klassrummet och fick se ett kort filmklipp ur en dokumentär som jag tror hette ”De gömda” den måste ha spelats in för ungefär 20 år sedan. I filmklippet intervjuades en liten pojke, som visade rummet där han, hans mamma och pappa sov. Han visade att han under nätterna sov med något som liknade en stor avlång pinne och han berättade att han sov med den ifall någon skulle komma och försöka ta hans familj, intervjuaren frågade om inte pappan i familjen kunde skydda dem men pojken svarade att han måste skydda sin mamma om inte hans pappa kunde.

Jag tror att denna pojke som blev intervjuad då ungefär måste vara i samma ålder som jag är idag. Den pojken framkallade en så stark känsla inom mig, han fick mig att känna där vill jag vara. Jag vill vara där, låta barn leka, skratta och ha kul och jag vill framför allt ge barnen där tid att vara barn. En liten pojke som sover med något stort och avlångt var natt för att skydda sin familj känner sig inte speciellt trygg och mår enligt mig inte bra.

Jag mejlade klostret och trodde att de skulle ha så fullt med volontärer att jag aldrig skulle få en chans att kanske ens komma och hälsa på. Men de var väldigt positiva, under våren var jag där och hälsade på en helg och vi bestämde då att jag skulle spendera 5 veckor på Alsike kloster i sommar.