Språk, krucifix och rån

Redan på flyget från London till Sao Paolo började flygvärdinnorna prata portugisiska med mig, sedan dess har det fortsatt. Jag vet inte om resterande gör det för att de inte kan engelska eller om det är för att de tror att jag är Brasse. Jag hoppas på att lära mig språket jätte snabbt!

Innan resan blev jag sänd i mässa i min hemförsamling Vantör, där fick jag ett krucifix av min handledare Ulrika, vilket jag är jätte glad över då jag lämnat alla andra smycken hemma. Jag känner mig otroligt rädd för att bli rånad, under förberedelsekursen har alla har sagt att om någon försöker råna en så ska man bara släppa allt. 

Tanken på att bli rånad får mig att känna mig förnedrad och kränkt, jag tror det är därför jag är rädd! Jag är rädd för hur arg jag skulle kunna bli om någon försöker råna mig. Men jag kommer såklart att släppa allt om någon försöker att råna mig..

Tankar och förväntningar

Inför denna resa har det varit otroligt många blandade resor fram tills nu då jag sitter på planet från Heathrow till Sao Paolo.

Många verkar tro att jag ska iväg på volontärarbete men det ska jag inte. Utbytet går ut på att dela tro, liv och vardag för att senare komma hem och berätta om det.

De senaste 2 åren har det känts som att jag antagit mig allt jag kunnat och typ sysslat med 100 saker samtidigt, jag laddade typ för ett maraton som jag sedan kom på att jag inte var redo att springa.

Sedan dess, vilket är två månader tillbaka känns det som att jag haft en period där jag typ velat kliva ett steg tillbaka och bara vill vara. Jag har helst inte velat prata om mig själv eller vad jag ägnar mig åt, jag övar på att inte försöka vara så duktig hela tiden, vilket är ett tips jag har fått från fler. Det får mig att känna mig väldigt lat, ointresserad och osocial ibland. Och det känns svårt då tydlighet och ordentlighet är två viktigt för mig, jag är en dagdrömmare med få inre ramar, så de yttre ramarna är extra viktiga för mig.

Just därför tror jag att det här utbytet passar mig perfekt, att typ bara få vara och ta in. Inte behöva ha kontroll hela tiden! Bara få leva och inte hålla på med 100 saker samtidigt. Jag har tidigare sett på mig själv som någon som alltid längtat bort och iväg, jag vill alltid vara där jag inte är och tröttnar snabbt. Men just nu inser jag att jag upplever det svårt att slita mig från bekvämligheten eftersom jag inte riktigt vet vad jag är på väg till. Det känns verkligen som en utmaning för mig att inte ha koll på läget. Jag känner mig beroende av min frihet och är rädd för att bli uttråkad, så jag har överfört över 20 filmer till datorn som jag fått av Johan och Elin, fyllt min Spotify lista med massa musik. Packat ner fler tjocka böcker som jag hoppas ska vara bra. Och min vän Rebecca som kan allt om mode och fitness har gjort mig ett hemma träningsschema som man inte behöver redskap till ifall det skulle visa sig att jag inte kommer att kunna röra mig runt eller har redskap. Jag blir ofta rastlös på småtimmarna...

Min kompis Cecilia som jag tidigare volontärarbetade med i Filippinerna frågade mig vad jag hade för förväntningar, och jag svarade att jag hoppas att det blir lika upplevelserikt men inte lika stressat och pressat, det var en rätt tuff och intensiv tid.

Vi alla i gruppen har våra egna sätt att uttrycka vår nervositet på, jag hoppar runt, sjunger och dansar. De tror att jag e super lugn, men det är jag inte!

Hur jag kom med i Ung i den världsvida kyrkan

Jag fick höra talas om utbytet redan 2010 då jag studerade volontärlinjen på Älvsby folkhögskola, jag planerade då en resa till Filippinerna för att befinna mig på ideella förskolor i slumområden. Jag sökte redan då till utbytet men kom inte med, i efterhand när jag pratade med en av rekryterarna sa han att han tyckte att jag var överkvalificerad och menade att jag borde söka något annat, att jag redan varit ute och rest och att man nog hellre ville ge denna möjlighet till någon annan.

I januari någon gång fick jag reklam om utbytet vidarebefordrat från en person på Stockholm Stift. Och jag tänkte att jag skulle söka för kul skull eftersom jag skulle examineras till sommarn och inte hade några planer till hösten. När jag blev kallad till intervju gick jag med bestämda steg och tänkte: ”Jag tänker inte ta att de kallar mig överkvalificerad, det här är ett projekt för unga mellan 18-30 år jag får trycka på andra bitar som jag vill få ut av utbytet, dessutom tror jag att desto mer ”förkunskap” man har desto mer kan man ta med sig hem... Kanske?” Men i dörren möttes jag av två personer varav den ena sa: ”Vad kul att du är född 87, vi har väldigt få äldre sökande och vill ha en åldersblandning i gruppen”. -”Jaha, vad ska jag nu prata om?” tänkte jag. De intervjuade mig via en mall och jag hade så mycket att berätta, jag tittade på den ena av intervjuarna och tänkte: "Stackarn, hen vill bara hem och hämta sina barn från förskolan.." Men jag kunde inte sluta babbla och gjorde stora utbredningar av alla frågor de ställde, eftersom jag hade en hel del tankar kring sakerna de frågade.

När jag fick beskedet att jag skulle till Brasilien blev jag helt överlycklig, jag trodde aldrig att jag skulle bli tilldelad Brasilien för att de tidigare haft som krav att man ska ha förkunskap i spanska. Jag studsade runt och hoppade av glädje och kände mig tillfreds då jag gillar och planera och fick reda på vad jag skulle ägna mig åt till hösten.

Sedan dess har jag umgåtts och haft förberedelsedagar med 17 andra stipendiater då vi skickas ut till 5 olika länder.

Ung i den världsvida kyrkan stipendiaterna 2014

Ung i den världsvida kyrkan stipendiaterna 2014!

Vi är fyra som åker till Brasilien, två till Costa Rica, fyra till Tanzania, fyra till Filippinerna och fyra Sydafrika.

Foto: Anne Falk

Vi som ska till Brasilien

Mina resekamrater som jag åker med till Brasilien!

 Pim från Strängnäs Stift och Erik från Örnsköldsvik till vänster och Anna från Piteå till höger. I mitten står Rita vår språklärare som kämpade med att lära oss portugisiska i 7 dagar.

Im going to Brazil!

Startade denna blogg 2011 då jag skulle på min första volontärresa till Filippinerna. Mitt intresse för kultur, människors livssituation och volontärarbete har sedan dess fortsatt. I år har jag kommit med i Svenska kyrkans utbytesprogram för unga vuxna och kommer under hösten 2014 blogga som ambassadör för Svenska kyrkans internationella arbete från någonstans i Brasilien.

Bad och plask

Även om  vattnet bara ligger 20 minuters promenad ifrån fristaden så går inte föräldrarna och badar med sina barn i rädsla av att bli hemskickad till sina ursprungsländer som de en gång flytt ifrån.

 Jag brukade gå och bada med några barn fast inte alla åt gången, det va inte lätt att välja vilka barn som skulle få följa med var dag och det var inte lätt att få alla att känna sig rättvist behandlade. De var inte heller helt simkunniga och lite rädda för att vara ensamma i vattnet så jag fick vara vaksam över dom hela tiden. Jag kan knappt minnas sista sommaren jag badat så mycket i svenskt vatten.

Vid kajen fanns det en massa båtar, vissa av barnen hade svårt att låta båtarna va och pratade mycket om vilken båt de skulle vilja äga i framtiden och låtsades att det va deras föräldrars båtar... Drömmar är viktiga..