En ny gammal vän

I somras när jag var här i Filippinerna lärde jag känna en kille som heter Kuby…
Han är från Eritrea, bor egentligen i Saudi Arabien men studerar här i Filippinerna.
Vi skulle ses på ett ställe som hette Greenbelt. I väntat på honom upptäckte jag att det var en mässa utomhus, mitt i stan. Jag letade efter en kyrka men såg ingen, det enda som hördes var ljud från högtalarna och en massa människor stod med händerna knäppta mitt på torget. Jag tyckte det var väldigt fint… Jag är inte säker på att jag delar samma tanke som anledning till att det var så, men har man inte tid att gå in i kyrka på mässa, varför inte ha den utomhus mitt i stan där alla rör sig, och då kanske tom människorna som arbetar i den stora malen Greenbelt kan smita ut och delta?


Vi skulle ses vid Starbucks och när jag kom dit stod han redan där inne och väntade på mig. Här kommer en bekännelse, jag älskar drickorna på Starbucks men har undvikit att gå dit denna resa eftersom jag är en volontär… Jag känner inte att jag vill köpa en DRICKA för samma pris som något någon annan tjänar i detta land bara sådär. Det känns fel, att t.ex. Lilay lever på en daglig budget av vad en milkshake där kostar och det är inte så att jag har problem med att dricka de andra som finns i detta land, därför undviker jag Starbucks. Men eftersom Kuby visste att jag tyckte det var väldigt trevligt med Starbucks sist jag va här så tyckte han att det var ett jätte bra ställe och då tänkte inte jag säga emot.

Han påminde mig också om en sång som jag gick och sjöng på hela tiden… ”Chris Brown - Drop it low” Det var en riktigt rolig tid att vara här i somras, allt var frid och fröjd, bara kalas. Men inte visste jag eller brydde jag mig om något mer än mina vänner, deras släktingar och mina släktingar som har det väldigt bra pga västerländiska släktingar.

Idag var en annorlunda umgänges dag gentemot sist och jag hade så många frågor till honom om saker jag funderade över, saker som var helt perfekt att fråga någon som studerat här i 5 år!

Kuby verkar vara en väldigt lugn och harmonisk kille i sig själv och hade bara en massa goda och trevliga ord om Filippinerna. Jag har inte reflekterat om vem han varit tidigare mer än, rolig kille! Och rolig är han! Han gillar verkligen Filippinerna men den riktiga anledningen till att han studerar här är för att det är mycket billigare än i Saudi arabien. Är det inte galet att människor från andra länder väljer att studera i Filippinerna för att det är så mycket billigare för dem när mer än hälften av den filippinska befolkningen inte har råd med det? Då är det något fel på regeringen! Men gentemot människor som jag har pratat med här från andra länder bortsett från Sverige verkar inte tycka att det är så farligt, det känns som att de går runt med tanken: ”Allting kostar” så det är väl vi svenskar som har det riktigt bra och är bortskämda på ett självklart vis.

Sedan fortsatte vi på Yellow Cab som är ett annat favorit ställe jag har, de har mycket bättre än Shakeys men vi har ingen Yellow Cab i närheten av oss, så nu fick jag inviga Yellow Cab för denna resa.

Lite tankar...

Idag var jag i kyrkan som jag passerat varje dag men inte vågat gå in i för att de alltid haft en pågående mässa eller för att jag varit rädd att jag haft fel klädsel… Jämfört med i Sverige så var det inte tyst, de har ett par speciella väggar där som är som fönster man vinklar upp, säkert för att det ska komma in någon luft. Och utifrån hördes en massa ljud. Framför korset som hängde på väggen var det ett skynke för, det har jag ingen aning om varför.. Och människorna som rörde sig där gick runt i basketlinnen och andra vanliga kläder så jag kände mig lugn. Det var väldigt skönt att sitta där i alla fall.

Jag ångrar absolut inte den här volontärresan för att den har försäkrat för mig att jag kommer att komma tillbaka hit och ägna ännu mer tid åt volontärarbete. Det som jag tidigare kunde störa mig på under resan känns annorlunda nu, mitt turistiga “rika” jag i detta land har börjat trivas i den fattiga vardagen och jag tycker om det.

Det som känns jobbigt med att vara här är att jag önska att jag kunde ägna alla mina tankar på projektet när det känns som att hälften av tiden går ut på att jag får förståelse på frågor angående min uppväxt/ en del av mig själv som jag aldrig tidigare förstått eller accepterat. Och det är väldigt svårt att ändra uppfattningen om saker som man har haft en förvirrad eller bestämd åsikt om så länge jag vetat och bara ta saker för vad de är.

Denna resa är väldigt personlig för mig på både gott och ont. Jag tror inte att A eller C kan förstå vad jag går igenom just nu för att de inte känt mig så pass länge, eller bara för att de kanske inte är kultur kluvna som mig.. Och om jag går runt och är bitter, gnällig, reagerar skit knäppt i deras omgivning så är jag väldigt ledsen över att det går ut över dem. Jag är säker på att de nog går igenom någon sort av egen process men jag känner mig väldigt ensam i denna känsla.

En del av kvällen spenderade jag med två goda tjejer som är från Sverige men nu är bosatta här i Filippinerna, Maria och Åsa.

11 Mars

Hela förskoledagen gick ut på att alla barnen skulle fotograferas och vi skulle vara med. Alla föräldrar som var där tittade på medan barnen fotograferades och vissa sa åt barnen hur de skulle se ut. Le! sa någon, en annan sa: Le inte sådär! Väldans press för denna fotografering… För alla verkade detta vara en trevlig tid men jag stod och tänkte väldigt mycket på att säkert mer än hälften inte skulle kunna gå vidare till längre än 6e klass…

Hehe vi lekte dunkin dounat chingalinga ling leken som min kusin lärde A i helgen...

Gymmet

Jag skulle kunna ha en helt egen blogg och skriva om gymmet som är två minuter ifrån vårat boende.
Jag spenderar en ganska mycket tid där och där händer en hel del saker, lite annorlunda gentemot i Sverige. Det är väldigt skönt att vara iväg på egna saker ibland och jag har lärt känna ett gäng trevliga människor där.

Barn, smuts?

Det finns en liten flicka jag berättat om tidigare, som jag handlade åt på Jollibee. Hon är inget hemlöst barn men hennes mamma? säljer cigaretter på trottoaren så där är hon också hela dagarna… Jag brukar ge henne saker när jag har och ibland vinkar vi bara. Ibland undviker jag att gå förbi henne när jag inte har någonting att ge för att jag så gärna vill…

Idag när jag och C var på väg till internetcafét sprang hon ikapp mig tillsammans med en mindre pojke och hon frågade inte efter pengar, hon frågade efter mat. Vad vill du äta frågade jag, till svars fick jag Jollibee. Jollibee är absolut inte dyrt för mig fastän jag är student och på volontärresa men jag har ändå min dagliga budget och försöker så mycket möjligt leva på samma summa som en boende här så jag svarade: “Jag har inte så mycket pengar men vi kan köpa något på det här stället istället” (ett gatukök)
Det gjorde absolut inte henne någonting, hon pekade på en hamburgare och sa att hon ville ha den med Bacon, jag nickade och hon beställde åt sig själv. Hon sa att hon kunde dela en med den mindre killen som hon berättade var hennes syskonbarn. (så jag tror inte att hon visste att det var köp en, få en på köpet.) Kassörskan tittade på en henne med ett fnys och ignorerade beställning.

Jag upprepade flickans beställning och kassörskan började steka hamburgarna. Flickan och pojken busade runt och dansade sedan hoppade flickan upp och hängde på disken vilket kassörskan störde sig på, hon hade fortfarande inte förstått att vi var tillsammans. Jag sa till flickan att hoppa ner och sedan sa en vakt till henne så då gjorde hon det.

Samtidigt så kom det en annan tjej i kanske 25 års åldern, vita byxor och handlade en cigarett från hamburgarstället, de verkade känna varandra… Så där ville hon stå och hänga, röka sin cigarett och prata med kassörskan.

Hon förstod inte heller att jag var med barnen och trodde att de stod där pga av henne. Så hon sa till dom: Vad vill ni mig? gå här ifrån! Barnen brydde sig inte om henne men hon verkade störa sig på deras närvaro så när lilla flickan märkte det började hon knuffa sitt syskon barn mot 25 åringen så att pojken lätt ramlade in i henne. Jag tyckte faktiskt det va lite kul att den lilla flickan kunde läsa av 25 åringens obekvämhet.
Vad vill ni mig sa hon och kollade på sina vita byxor som att pojken hade lämnat stora svarta fläckar på dem. Och den lilla flickan fortsatte att knuffa sin yngre mot henne.

(Jag förstår inte hur människor i detta land kan titta på barn som om de vore smuts, småbarn är ingenting att vara rädd för! Dessutom har de inte valt sin egen situation. Människor som vitbyxan måste antingen vara blinda eller allmänt outbildade. Vad var det som gjorde att hon hade rätt att stå där och inte dom egentligen?)

Sedan hoppade flickan upp på disken igen hon och såg att gjordes två hamburgare, hon frågade: Får vi två? Och jag nickade Flickan sa då till kassörskan att hon ville ha dem i en påse. Och kassörskan frågade mig; är de till barnen. Plötsligt tittade kassörskan på barnen med en helt annan blick och började skoja med dom om att hon inte ville lägga hamburgarna i en plastpåse. Innan hon gav de plastpåsen sa kassörskan: Nu får ni vara snälla och sjunga en sång som tack.

Inte fan ska barn bete sig som några underhållare för att få vara mätta! Jag gick åt mitt håll och de sprang åt deras säkert så glada över att de fått två hamburgare att de tänkt och dela dem med de andra vid trottoaren.

Internationella kvinnodagen

A bestämde sig för att ha en skrivdag så hon följde inte med till Kaunlaran. Jag och C hade ingen aning om att det var den internationella kvinnodagen och fick inte någon information förens vi kommit fram till förskolan. Det var inga klasser idag, alla skulle gå och demonstrera och vi skulle med.
Jag har blivit ganska emot att dras med i saker jag inte har någon aning om vad det är, men kvinnodagen kändes intressant. Vad händer i Stockholm på internationella kvinnodagen? Jag vet att det är gratis inträde för alla kvinnor på gym och simhus samt att det har föregått lite evenemang i stan, typ teatrar…

Jag, C, T. Lyne, T. Char, T. Maris och hennes två barn åkte till
Quiapo och stod på ett torg utanför en stor kyrka. Det var fullt med folk där… Någon kom och tog mig i handen, jag kände igen henne men visste inte vart ifrån. Hon visste vem jag var i alla fall och var jätte glada över att se oss. Sedan såg vi T. Cherry och en vän till henne som också är aktiv i Akap Bata. Och så kände jag igen människor som medverkat i frihets teatern vi var på, andra volontärer som varit i Navotas samtidigt som oss. Det kändes skönt att vara omringad av ansikten jag kände igen och inte bara en massa främlingar.

Många hade skyltar och bandanas som det stod Gabriel på, T. Lyne tyckte att jag skulle ha på mig en för att den var lila och det är min favoritfärg, jag sa inte nej fastän jag inte visste vad Gabriel stod för. Det visade sig vara ett parti, Gabriel var en av de första kvinnliga demonstranterna som uppmärksammats. Där gick vi i ett långt marscheringståg med en massa olika skyltar och en massa olika rop, en sak som faktiskt förvånade mig var att det verkade som att det nästan var lika många kvinnor som män i marscherings tåget, vilket gjorde mig glad. Men när jag frågade T. Lyne vad det var alla demonstrerade för svarade hon: “Rättvisa för kvinnor och eeh… jag vet inte hur jag ska förklara på engelska!” Det kändes inte riktigt som att hon visste vad hon gjorde där då enligt mig!

Jag tänker liksom… att om regeringen i detta land inte gör någonting åt vissa saker så kan man ju alltid börja med sig själv, i sitt eget hem. Jag trodde att alla dessa människor till en början var med på demonstrationen för att de ville ha jämställdhet mellan kvinnor och män men människorna var där och demonstrerade för allt som rörde kvinnor, arbeten, hem, barnen, löner och massa annat. Det kändes mäktigt. Som en känsla av att allt hör ihop.

Mötesplatsen vi var på som var smockfull var inte ens hälften av alla som marscherade, det var så mycket folk att det var fyra olika mötesplatser som sedan marscherade mot samma ställe. Där var det sång och tal på en scen, inte mycket vi förstod… Ett par konstnärer, vänner till Arlene som vi träffat tidigare höll i en målning, alla som ville fick vara med och måla på den. Bilden var väldigt gripande och jag fastnade verkligen för den…

Cavite

Mormor hade fått för sig att vi hade flugit tillbaka till Sverige och eftersom vi bara varit i Batangas var det ännu konstigare att vi varit borta i flera dagar. Men hon var glad att se oss alla i alla fall, speciellt sitt barnbarn Linnea. Nej, jag skoja bara. Hon vet att A inte är Linnea nu…

Min yngsta kusin Angel gick runt och var super glad över att hennes pappa faktiskt kände igen henne! Och sprang runt och sa det till alla… Hon och A har fått en väldigt fin kontakt och Angel har lärt oss en klasslek som går donkin dounat chingalinga ling… hehe.

Igår började vi prata om att köpa en mark någonstans i detta bostadsområde för att vi har det så trevligt här. Och det visade sig att det fanns ett hus till Salu, vi gick in och tittade i det och tankarna spann iväg…
Väldigt fint och färdigt hus men ändå inte så jag velat ha det om jag fått designa det från grunden. Hela vägen tillbaka till Quezon city funderade jag på det…