Avslutningsmiddag i Sambalikhahan

Idag skulle vi ha ett avskedsknytkalas för oss.
C gick upp tidigt och började göra köttbullar. Jag och Amanda satt på internet och letade lite recept, sedan åkte vi till Cubao och framkallade bilder som vi ville ge dem som minnen samt köpte ingredienser till pankakor och sallad.
Det är verkligen inte lätt att springa runt i en stor mataffär och leta efter saker man behöver. Ingenting ser likadant ut som hemma. Vill jag ha socker så letar jag efter en svensk socker förpackning men här ser allt annorlunda ut. Ett tag blev jag väldigt irriterad för att det kändes som att jag sprang runt stressad i cirklar men vi hittade alt vi ville ha förutom frysta bär.

Föräldrar från Kaunlaran med barn och lärare kom. Samt Arlene, Lilay och en tjej som hade någon roll i Akap Bata var där. T. Anita kunde inte komma och de från Navotas hade vi inte riktigt fått tid att bjuda. Dock var vi inte färdiga där.

De höll tal för oss, vi fick diplom. Arlene och T. Lyne gav oss många fina ord, de sa att det önskade att det fanns fler av som oss, som brydde sig så mycket om framtiden, världens barn, nästa generation.
Och alla snyftade sig igenom det dem sa, sedan var det våran tur att prata. Ingenting förberett men det var klart att vi skulle säga någonting.
Ibland blir jag lite trött på mig själv för när jag väl vill säga någonting så ska jag göra det även om jag snyftar och hackar mig igenom allt jag vill säga. Men jag berättade om hur jag envisats med i slutet på förra året om att om jag nu skulle behöva åka till Filippinerna själv så skulle jag göra det och att jag var väldigt glad över att ha A och C med mig. A har varit riktigt tuff som klarat denna resa, som är hennes första långa utan föräldrar och C också som kom med inställningen: “Jag vet inte vad jag kan göra i Filippinerna men jag kan ge kramar till alla de som behöver”.

De andra hade pancit och en massa filippinsk mat med sig, vi blev väldigt glada över att all vår mat åts upp och att de tyckte den var god. Sedan lekte vi en sista gång med barnen som var där.

Tisdag 29, Burial

Idag var det C som mådde dåligt, Lorenzo skojade om att det verkade som att A och C turades om med att vara sjuka, “är den ena med så är inte den andra med” och det är lite så det har börjat kännas nu mot slutet. Jag orkar typ inte säga “krya på dig” innan jag lämnar huset för att det mer har känts som “Jaha, nu igen”.. Själv är jag väldigt trött och känner att jag skulle behöva ta en dag ledigt, till att skriva eller bara vara. Men det är så lite tid kvar på projektet att jag inte vill missa en enda dag. Även om jag är helt slut när jag kommer hem så ger det här stället mig och allt jag gör så mycket energi.

Jag har faktiskt ingen aning om vad ordet BURIAL är på Svenska men idag var det en Burial för Antonio Homo som blev skjuten och dog. Det var ingen begravning utan en marschering från kapellet som han låg i till den stora kyrkan. Det kändes lite som en slags demonstrering även om det inte skreks någonting, folk från andra bostadsområdet som inte kände Antonio var där för att visa sitt stöd, för att deras bostadsområden också blivit förstörda av regeringen.
Antonio liggandes i kistan kördes långsamt av en vit bil som hade blommor på, det spelades hög sorlig musik. Efter den gick alla. I kyrkan var det 3 långa rader med bänkar i kyrkan, och Antonio var den tredje kistan som bars in i kyrkan. Det tog ett tag för oss att förstå att varje rad tillhörde varsin kista. Så efter ett tag bytte vi.

Vi förstod inte ett ord av vad som sades i kyrkan men tack till min lärare Matilda, som skickade med mig ett par nya testamenten med både svenska och engelska översättning. Jag kunde läsa de texter som var uppsatta.

Efter det gick vi till evakueringscentret med basketplanen jag blev glatt överraskad idag. Förra fredagen? Försökte jag lära ett par flickor en dans och den fastnade aldrig riktigt på några. Nu kom de fram till mig och sa: “Vi har övat, vi kan den nu!” Dom visade att de kunde hela dansen och vi la till ett par nya danssteg. De kom även med egna danssteg förslag, väldigt kul! Jag ville bara lägga till fler och fler men de var nöjda med dansen och tyckte att det räckte. Så den dansade vi om och om.

Graduation Cavite, 28 Mars

Idag var det min yngsta kusins avslutning. Så jag och C var Cavite, A mådde inge bra igår så hon följde inte med. Mina släktingar ville väldigt gärna ha oss där för att det är en väldigt stor sak i Filippinerna när barn slutar förskola och ska börja skolan. Även när elever slutar klass 6 och sedan ska börja highschool. Men mycket jag hade i tanken var att vi nu hade varit och besökt 6 stycken förskolor som inte var sponsrade? Av regeringen, därför skulle det även vara bra att se hur en som var från regeringen såg ut.

Man kan säga att avslutningen var mer organiserad, det fanns en extra stol till varje barn så att ett i varje barns sällskap också skulle kunde sitta. Men de var inte bredvid varandra. Lärarna stod inte uppe på scenen utan var med sin egna klass. Men det var många andra som arbetade på skolan som stod där och pratade.

Efter det var det knytkalas på förskolan och då fick vi se hur det såg ut där inne. Det kändes mer som en svensk förskola med en avdelningen för 5 åringar. Inte flera rum men ett stort luftigt rum var det. Alfabet på väggarna och olika hörnor med olika projekt. Man kunde titta på olika saker de hade byggt, t.ex.. Bondgårdars staket av glasspinnar med djur i. Och en dock hörna.
Jag minns inte vem det var men det var någon lärare eller Arlene som sa att vi om vi skulle lämna våra leksaker till en förskola så skulle barnen ta hem dem och ingenting skulle bli kvar. Men vi är ändå helt överens om att allt vi donerade skulle gå till Navotas.

Get use to it!

Det är många saker som är lite annorlunda men ändå saker man kan vänja sig vid i detta land. Saker jag tänker på ofta är papperskorgar. Jag har jätte svårt att slänga skräp på marken men här finns inga riktiga sådana. Folk sopar gatorna varje dag och det är så alla andra gör, slänger på marken.

En annan sak är trafiken, det känns som att alla kör som aggressiva galningar, grejen är bara den att de inte är aggressiva. Det är bara deras takt och man kan nästan tro att de gillar hårda bromsningar. Sitter man i taxi så har man tur om det finns bälte i framsätet. Låser man inte dörrarna själv blir man ombedd att göra det för att om man står still i trafiken kommer det ofta något barn fram och rycker i dörrarna eller visar mot rutan att de vill ha pengar.

Jeepneys måste vara en helt galen grej i svenska ögon. De tränger in över 12 personer där bak, inga fönster att väva upp eller ner, ingen dörr och inga bälten. Ibland hoppar man på och av dem i farten. Betalnings systemet är väldigt tufft att det skickas från hand till hand. Men det mina svenska ögon reagerar på är att det sitter små barn i vuxnas famnar. I Sverige är det bilbarnstol och allt som gäller men här bara ligger eller sitter de i den guppiga i trafiken och andas in alla avgaser.

Jag skulle aldrig låta mitt 6 månaders barn åka i en jeepney. Men det är deras vardag här och vare sig man är fattig eller rik så behöver människor ta sig till olika platser.


En mamma med sin 6 månaders bebis.

26 Mars Lördag

Igår hade jag oturen att ta fel påse med L så jag fick hem hans kläder och han mina. Och hela helgen skulle han vara bortrest så jag fick inte njuta av mina nya kläder plus att våra andra va på tvätteriet. Det var alltså bara för mig att shoppa mera. Jag har ändå tagit det väldigt lugnt med shoppingen under den här resan. Jag shoppar medvetet från och med nu!

Jag och A mötte upp Ryan på en mall som heter Mega mall. Där sprang jag runt och prövade kläder som en galning, klockan började plötsligt närma sig 9 och vi trodde att den skulle stänga då, inte 10... Men jag hittade lite grejer ändå, allt var nästan randigt dock. Mitt nyårslöfte var att inte handla mer randigt eller lila för att jag har alldeles för många sådana plagg men nu när jag kände mig stressad gick jag på säkra kort. Jag får sluta handla randigt när jag fyller 24, då har ag säkert fått nog av randigt. Börjar komma in i någon ålderskris. Det är mycket som förväntas av en 24 åring (enligt mig själv). Jag trodde liksom att jag skulle ha en universitets utbildning vid det här laget och att jag skulle vara redo att skaffa barn. Men ack så fel!

Vi åkte hem till Ryans lägenhet som ligger i en subdivision? Han bor på 29 våningen i en skyskrapa och att titta ner där ifrån gjorde typ att jag fick svindel. Detta var första gången jag satt ner i en mjuk kuddsoffa och kollade på tv sedan vi kom hit till Filippinerna, inte för A för hon va på hotell när hennes familj var här och hälsade på. Det njöt vi av iaf, en mjuk soffa med tv framför.

Sedan insåg jag att golvet hemma hos Ryan var hårt av sten plattor, inte mjukt med knakiga träplankor som hemma hos oss. Vilket gjorde att jag började hoppdansa fram och tillbaka i hans avlånga lägenhet, fram och tillbaka. Jag och A hittade på en dans som vi skulle utföra under kvällen och Ryan fick va med i ett hörn på den hehe!

Sedan gick vi ut till ett ställe som heter 7th high, Kuby kom senare dit med ett par kompisar. Jag hade väldigt kul den kvällen, dansade, dansade och dansade. På Sceen! Måste ju säga det eftersom det bara är tjejer som får göra det och Ryan på varje ställe är ledsen över att killar inte får göra det. Så man kan säga att jag dansade för två, så mycket stod jag där uppe…

Sedan började folk gå och klubben blev ganska tom, då kom jag och Ryan på att vi skulle göra våran hoppdans igenom hela dansgolvet, första gången gick bra men andra omgången var det något blött på golvet när jag skulle landa i ett hopp så jag gjorde att oväntat nytt breakdance steg (halkade) med det hade kunnat vara breakdance för jag kom upp på fötter så snabbt att nästan ingen fattade att jag ramla. Trodde att jag skulle ha jävligt ont dagen efter men jag mår lika bra som alltid, bortsett från att det är en buckla på min knäskål.

Navotas 25 Mars Fredag

A och C skulle förlänga sina visum så jag var väldigt glad över att Lorenzo mötte upp mig och åkte med denna dag också. Idag skulle det fortsätta lekas men vi bestämde att vi skulle vara på Wawa istället för att barnen igår tyckte att solen var alldeles för varm under den öppna himlen.

När vi föreslog till barnen att vi skulle gå dit sa de att de inte fick det för sina föräldrar. För att i Malabon som ligger i närheten har ett barn blivit kidnappat och fått ögon och tarmar utskurna. Väldigt luddigt med alla barns berättelser, jag tycker det är hemskt att barn måste veta och kan prata om sådana saker. Men föräldrar döljer eller censurerar ingenting för sina barn här. Det hade satts upp en bild på ett hus och på bilden såg man insidan på en mage. Där hade någon lagt in 20tusen pesos och antingen så sa barnen att det var så mycket ett barn va värt eller så var det att den som tar kidnappar ett barn får 20tusen pesos.

Men de flesta barnen gick med oss och lekte där ändå. Vi började dansa och hade en uppvärmning, sedan försökte L dela upp barnen i två olika grupper. En grupp till mig som jag skulle leda och en till honom. Vi försökte blanda dem killar och tjejer i båda grupperna men det slutade med att alla killar var med honom och alla tjejer med mig.

Tjejerna här är jätte viga och duktiga på att röra på sina höfter men jag hade faktiskt lite svårt att lära dem en koreografi. Deras kroppar ville inte röra sig som min och när jag sa att de skule hitta på några steg var det också ganska svårt.

Sedan kom A och C, egentligen kom de för att C ville rengöra infekterade sår på ett par olika barn. Men nu blev det istället som att vi hade övat på uppträdanden som vi skulle visa för dom. Ls grupp var riktigt tuff, han hade lärt dom lite breakdans steg och de alla gjorde hjulningar på min hand. Min grupp hade väldigt svårt att göra dansen om jag inte dansade med.

Sedan var vi på bio och såg Sucker punch? Jag tror inte riktigt vi fattade den. Och efter det shoppade vi en massa.

Ryan kom hem till oss, och jag, han och A gick ut och dansade på Palladium. Dit darcy, Åsa och Maria senare också kom.

Torsdag 24 Mars

Amanda var sjuk idag, jag och C mötte upp L som hade med sig en liten överraskning till barnen.
Vi gick till evakueringscentret med scen. L hade en liten högtalare med sig som gav ifrån sig ett bra ljud kul! Vi dansade en massa olika dansstilar idag, det gick lättare för mig att vara med på det än den elektriska vågen genom armarna!

Jag tycker att det är bra att L är med oss, han behövs där. Små killarna behöver en kille som de kan se upp till, någon som ger dem tid. Och L är väldigt poppis bland pojkarna. När jag gick på gatan träffade jag på ett par små flickor som hade sminkat sig för att han var där, det tyckte jag var kul.
Vi hade också musiktävlingar med hans lilla högtalare, satte på kända låtar som var omgjorda till akustiska, väldigt roligt. Så kul man kan ha med lite musik!
Efter det åt vi tre pizza på Yellow cab mitt favorit ställe!

Det är som att L efter våra besök i Navotas alltid vill sitta på jeepneyn och reflektera med mig över vad han har sett och upplevt under dagen, det är absolut inget fel med det, det är bara det att jag talar inte den flytande engelskan han gör, så ibland händer det att jag bara nickar. Jag vet att jag borde ta tillfället i akt att fråga honom vad allt han säger egentligen betyder och lära mig den där avancerade Engelskan. Men efter en dag i Navotas med en massa barn som gått och hållit en i händer, armar och när det inte räckt till kläder så orkar jag faktiskt inte. Då reflekterar jag hellre bara tyst för mig själv eller snappar upp det jag orkar av det jag förstår.