I någon annans vardag

Det sägs att Novo Hamburgo ska ha det bästa köttet och är känd för sin barbeque.

Anna blev sjuk idag med jag följde med Gisele hem till hennes vän på lunch.

Språket känns som en barriär i familjen där vi bor, i denna familj kunde fler engelska och de hade även andra vänner över som kunde engelska. Det blev ett kulturellt utbyte med samtal om snö, värme, Sverige, Brasilien, utbildningar, arbeten och importerad frukt. 

Vår första gudstjänst i Brazil

Vår första gudstjänst i Brasilien, den var på många sätt lik Svenska kyrkans fast ändå annorlunda.

Vi började med att hälsa varandra välkomna/ Guds frid.

De hade inga agendor att följa.

Psalmerna lystes upp på väggen av en projektor. Vi sjöng Stor är Gud, fast på portugisiska, kul med en svensk psalm!

Det var ett barn som döptes…

Sedan visade de bilder på en ung kille som hade gått bort för ett år sedan, det var fler sörjande i församlingen.

Prästen frågade rätt ut om det var någon som fyllde eller hade fyllt år och att de skulle gratuleras och de som räckte upp handen fick något typ av brev, jag räckte inte upp handen fastän jag fyller år på fredag för jag visste inte vad som väntade.

Ett par som skulle gifta sig i oktober fick också komma fram till altaret men jag har ingen aning om vad som sades.

Men det som berörde mig, som jag tyckte var mäktigt och riktigt häftigt var när vi skulle be Vår fader, bänkarna var inte proppfulla men alla tog varandras händer till och med bänkarna emellan och tillsammans blev vi en länk, vi blev ett. Bönen landade i mig på ett annat sätt, VÅR fader… ge OSS idag det bröd vi behöver och förlåt OSS våra skulder... Varför i Sverige sitter vi egentligen för oss själva med fingrarna knäppta när vi ber Vår fader?

Fotboll

Jag håller igång med träningsprogrammet jag fått av Rebecca och Anna haka på, Gisele kollade på och tyckte typ vi var galna, hon sa att hon blev trött bara av att kolla på oss och då var det endast lite kondition. De är inte så mycket för att motionera här, de tar bilen för att bara åka 5 minuter.

Anna har tidigare spelat massa fotboll och önskat att få göra det eller bara kolla på det så idag tog Gisele med oss till sina kompisar. Det var en halvtimmes promenad från tågstationen och husen där kändes lite mer som min bild Brasilien, det spelades musik ur bilar och det fanns öppna små affärer och restauranger som folk satt i. 

Vi trodde att vi skulle kolla på fotboll men nu visade det sig att det var ett par kompisar som spelade för kul skull och de undrade om vi ville vara med. Det var vi inte alls beredda på. Jag tittade på och en annan tjej lånade ut sina fotbollsskor och strumpor till Anna för att själv spela barfota. Efter ett tag tröttnade Anna, hon tyckte att det var för mycket lattjo och ville spela seriöst. Enligt de som spelade så är det inte speciellt vanligt att tjejer spelar fotboll i Brasilien med detta var en aktivitet de brukade ägna sig åt varje lördag.

                                     

Det är och blir inte alltid som man tänkt sig.

Min bild av Brasilien baserad på musik och dans jag gillar samt tre tragiska filmer jag sett som utspelar sig i Rio de Janeiro har snabbt suddats ut. Här spelas ingen samba, jag har inte sett en massa vapen och drogpåverkade människor, jag har inte blivit rånad och jag har inte sett någon strand! Södra Brasilien känns väldigt västerländskt och det liknar Sverige på många sätt, hittills har vi mest pratat Engelska och fått allt vi velat säga översatt. Här har de sina egna traditioner, dricker mängder av Chimarrao (malet träd te?) som de endast dricker i denna stat och de lyssnar på en musikstil som heter Gausho.

Det bor väldigt många med tyskt ursprung i Novo Hamburgo området så många äldre pratar tyska. Både Valeria, Carlos och Annas värdfamilj har tyskt ursprung. (Jag skriver Annas värdfamilj för att jag inte uppfattat deras namn fast från och med nu är det min också) De består av en mamma och pappa sm vi kallar mai och pai, Gisele och Giseles syster Keli.

Det här är huset vi bor i, Gisele (värdsystern) sa att jag skulle dela rum med henne första natten men att det sen skulle förändras. Annas rum är litet, det är fullt med hennes säng och resväska öppen.  

Flyttar till Annas värdfamilj

Jag vaknade och frukosten var dukad, de hade dukat för en hel familj! Det regnade ute för tredje dagen i rad och det droppade ner vatten från lampfästet.

Jag gick till skolan som bara var ett par få meter ifrån och sedan kom även Anna med sin värdsyster Gisele. Jag, Carlos, Valeria och de åkte till en restaurang. De sa att det var stans bästa buffé. Och den var bra, den hade sushi! Som jag äter väldigt mycket av annars men riset var klibbigt som gröt så det var ingen höjdare.

Valeria berättade att jag skulle bo hos Annas familj, för att Carlos och hon jobbade hela dagarna och att det var bättre att jag bodde hos någon som hade tid.

                                    

                                                          (Valeria och Carlos)

Anna fick sin familj tilldelad i sista minuten, de verkar inte veta någonting om oss eller varför vi är i Brasilien. Det känns lite tråkigt då jag vet att Lori hade planerat en massa som jag såg fram mot. Och det kan säkert fortfarande bli av men det känns lite konstigt att folk blir överraskade av att vi säger tack och hej och att de hurrar fast vi har gått en 7 dagars språkkurs, vilket de andra hade vetat. Mamman i familjen trodde att jag kunde mer portugisiska än Anna men det gör jag inte. Anna förstår jätte mycket och översätter till mig men jag är den som babblar mest.

Mötesplats för gifta par

Carlos höll i en Bibelstudiegrupp? för gifta par som jag följde med på efter middagen. Vi satt i en halv cirkel och inledde mötet med att be för att sedan kolla på ett youtubeklipp av hur en lerkruka formades, sedan fick paren dela hur det landade i dom och deras relation till Gud, jag förstod inte mycket men Carlos satt och strålade när han talade och drog egna liknelser till Första Korinthierbrevet 13 som handlar om kärlek. I Sverige är många skilda, jag hörde en präst en gång säga att över 50 procent av de som gifter sig i Sverige skiljer sig redan efter 2 år. Jag vet inte om det finns några grupper för gifta par i Sverige men jag tycker att det verkar bra. Jag tycker att det känns rätt rimligt att de som viger en, kyrkan också bör ge paren reflektion och kraft för att hålla ihop med tanke på hur många som skiljer sig.

Valeria som till en början knappt pratade Engelska i början av vår dag, förklarade nu allt för mig, översatte och bläddrade i mitt lexikon. Vi fann varandra snabbt.

Jag insåg under denna träff att de endast hade ätit middag tidigare för min skull idag. De hade frågat mig och Anna vid 16 tiden om vi ville ha något att äta då vi svarade att det berodde på när det var middagstid. De svarade kl.20 och vi berättade att vi brukade äta vid 18 tiden. Till mötet var det typ som ett knytkalas efteråt, mängder av olika sorters piroger och smörgåstårta, det var nog deras egentliga middag vid 22 tiden. 

Värdfamilj

Fram tills nu har vi besökt en massa olika ställen, jag har längtat och varit nervös till dagen då jag skulle få träffa min värdfamilj. Jag fick ett papper för någon dag sedan med information men jag förstod inte vad som stod och det sades att vi skulle gå igenom det senare. Idag i väntan på min värdfamilj fick jag hjälp att översätta papperet. Det var en kvinna som skulle ta emot mig vid namn Lori, det stod att hon har två söner runt 40 års ålder, så jag fick en bild av att hon skulle vara äldre. Nedan var det kryssfrågor, hon hade kryssat i att hon önskade en flicka, rökfri och att hon inte hade några husdjur, att hon erbjöd mig eget rum. Och utifrån mitt personliga brev hade hon idéer på aktiviteter hon skulle ta mig på. I väntan på att hon skulle hämta mig fick jag reda på att hon tidigare undersökt hudförändringar hos doktorn och idag hade hon fått beskedet att det var elakartad hudcancer, vilket de ville att jag skulle veta men det sades att hon fortfarande skulle hämta mig. Vi kom till skolan vid klockan 11 tiden där vi satt och väntade, vid 16:30 kom Annas värdfamilj och hämtade henne. Lori skulle komma en timme senare, personal började röra sig hemåt och Carlos som är vår kontaktperson här, projektansvarig för ABEFI samt präst sa att jag kunde följa med honom hem, han bor precis vid skolan. Carlos pratar endast portugisiska och är gift med rektorn på skolan Valeria, som talar tyska och förstår Engelska men sällan pratar det. Efter en halvtimme rullade Carlos in min resväska i huset som hade legat i hans bagagelucka hela dagen. Valeria sa: ”Här har vi ett rum till dig, imorgon får du en ny familj och om det inte finns någon finns det rum här.” De har två söner i min ålder som bor på andra orter och Valeria började möblera om, hon frågade om hon skulle tömma garderoben så att jag kunde fylla den med kläder och körde in nattduksbord samt började bädda. Jag tyckte att hon skulle ta det lugnt och ville inte vara till besvär.

Sedan kom hon och frågade: ”Do you want some dinner? I googled it!” Sedan satt vi och åt varma mackor i deras kök och tog oss fram på det gemensamma språken vi kunde.