Avslutningsmiddag i Sambalikhahan

Idag skulle vi ha ett avskedsknytkalas för oss.
C gick upp tidigt och började göra köttbullar. Jag och Amanda satt på internet och letade lite recept, sedan åkte vi till Cubao och framkallade bilder som vi ville ge dem som minnen samt köpte ingredienser till pankakor och sallad.
Det är verkligen inte lätt att springa runt i en stor mataffär och leta efter saker man behöver. Ingenting ser likadant ut som hemma. Vill jag ha socker så letar jag efter en svensk socker förpackning men här ser allt annorlunda ut. Ett tag blev jag väldigt irriterad för att det kändes som att jag sprang runt stressad i cirklar men vi hittade alt vi ville ha förutom frysta bär.

Föräldrar från Kaunlaran med barn och lärare kom. Samt Arlene, Lilay och en tjej som hade någon roll i Akap Bata var där. T. Anita kunde inte komma och de från Navotas hade vi inte riktigt fått tid att bjuda. Dock var vi inte färdiga där.

De höll tal för oss, vi fick diplom. Arlene och T. Lyne gav oss många fina ord, de sa att det önskade att det fanns fler av som oss, som brydde sig så mycket om framtiden, världens barn, nästa generation.
Och alla snyftade sig igenom det dem sa, sedan var det våran tur att prata. Ingenting förberett men det var klart att vi skulle säga någonting.
Ibland blir jag lite trött på mig själv för när jag väl vill säga någonting så ska jag göra det även om jag snyftar och hackar mig igenom allt jag vill säga. Men jag berättade om hur jag envisats med i slutet på förra året om att om jag nu skulle behöva åka till Filippinerna själv så skulle jag göra det och att jag var väldigt glad över att ha A och C med mig. A har varit riktigt tuff som klarat denna resa, som är hennes första långa utan föräldrar och C också som kom med inställningen: “Jag vet inte vad jag kan göra i Filippinerna men jag kan ge kramar till alla de som behöver”.

De andra hade pancit och en massa filippinsk mat med sig, vi blev väldigt glada över att all vår mat åts upp och att de tyckte den var god. Sedan lekte vi en sista gång med barnen som var där.

Tisdag 29, Burial

Idag var det C som mådde dåligt, Lorenzo skojade om att det verkade som att A och C turades om med att vara sjuka, “är den ena med så är inte den andra med” och det är lite så det har börjat kännas nu mot slutet. Jag orkar typ inte säga “krya på dig” innan jag lämnar huset för att det mer har känts som “Jaha, nu igen”.. Själv är jag väldigt trött och känner att jag skulle behöva ta en dag ledigt, till att skriva eller bara vara. Men det är så lite tid kvar på projektet att jag inte vill missa en enda dag. Även om jag är helt slut när jag kommer hem så ger det här stället mig och allt jag gör så mycket energi.

Jag har faktiskt ingen aning om vad ordet BURIAL är på Svenska men idag var det en Burial för Antonio Homo som blev skjuten och dog. Det var ingen begravning utan en marschering från kapellet som han låg i till den stora kyrkan. Det kändes lite som en slags demonstrering även om det inte skreks någonting, folk från andra bostadsområdet som inte kände Antonio var där för att visa sitt stöd, för att deras bostadsområden också blivit förstörda av regeringen.
Antonio liggandes i kistan kördes långsamt av en vit bil som hade blommor på, det spelades hög sorlig musik. Efter den gick alla. I kyrkan var det 3 långa rader med bänkar i kyrkan, och Antonio var den tredje kistan som bars in i kyrkan. Det tog ett tag för oss att förstå att varje rad tillhörde varsin kista. Så efter ett tag bytte vi.

Vi förstod inte ett ord av vad som sades i kyrkan men tack till min lärare Matilda, som skickade med mig ett par nya testamenten med både svenska och engelska översättning. Jag kunde läsa de texter som var uppsatta.

Efter det gick vi till evakueringscentret med basketplanen jag blev glatt överraskad idag. Förra fredagen? Försökte jag lära ett par flickor en dans och den fastnade aldrig riktigt på några. Nu kom de fram till mig och sa: “Vi har övat, vi kan den nu!” Dom visade att de kunde hela dansen och vi la till ett par nya danssteg. De kom även med egna danssteg förslag, väldigt kul! Jag ville bara lägga till fler och fler men de var nöjda med dansen och tyckte att det räckte. Så den dansade vi om och om.

Graduation Cavite, 28 Mars

Idag var det min yngsta kusins avslutning. Så jag och C var Cavite, A mådde inge bra igår så hon följde inte med. Mina släktingar ville väldigt gärna ha oss där för att det är en väldigt stor sak i Filippinerna när barn slutar förskola och ska börja skolan. Även när elever slutar klass 6 och sedan ska börja highschool. Men mycket jag hade i tanken var att vi nu hade varit och besökt 6 stycken förskolor som inte var sponsrade? Av regeringen, därför skulle det även vara bra att se hur en som var från regeringen såg ut.

Man kan säga att avslutningen var mer organiserad, det fanns en extra stol till varje barn så att ett i varje barns sällskap också skulle kunde sitta. Men de var inte bredvid varandra. Lärarna stod inte uppe på scenen utan var med sin egna klass. Men det var många andra som arbetade på skolan som stod där och pratade.

Efter det var det knytkalas på förskolan och då fick vi se hur det såg ut där inne. Det kändes mer som en svensk förskola med en avdelningen för 5 åringar. Inte flera rum men ett stort luftigt rum var det. Alfabet på väggarna och olika hörnor med olika projekt. Man kunde titta på olika saker de hade byggt, t.ex.. Bondgårdars staket av glasspinnar med djur i. Och en dock hörna.
Jag minns inte vem det var men det var någon lärare eller Arlene som sa att vi om vi skulle lämna våra leksaker till en förskola så skulle barnen ta hem dem och ingenting skulle bli kvar. Men vi är ändå helt överens om att allt vi donerade skulle gå till Navotas.