Imorgon åker vi...

Nu är det lite mer än 24 timmar kvar tills jag står på Arlanda med A och C...

Jag började packa i måndags för att min mamma ville att jag skulle ta med en massa saker till mina släktingar, annars hade jag nog väntat tills idag men det va tur att jag inte gjorde det.

Jag var på resande fot hela förra året och har därför alla mina kläder säsongsvis utspridda på olika ställen. Jag trodde jag hade mina sommarkläder hemma hos min mamma men där var ”övergångskläderna” från sommaren till hösten. Så då fick jag åka till min kompis, där alla mina sommarkläder var. Uppsorterade, i två stora påsar. En med sommarkläder och en med sommarkläder att skänka bort. Det är mycket som ska tas med, just nu är packningen på 6 kilo övervikt.

Förra året va jag helt förälskad i randiga saker, ett av nyårslöftena är att inte köpa mer randiga kläder för att min förälskelse gjorde att jag frossade i det och för att jag nu blivit mer miljömedveten.

Nu när jag hade rensat hos mig, min mamma och min kompis så fick jag en chock över hur mycket sommar klänningar jag har, klänningar som man typ bara kan ha två månader om året. Det är helt galet! Det är mycket att sortera ut och välja vad jag vill ha med. Det känns ju dumt att lämna en klänning hemma som man bara kan använda två månader om året men jag kan ju inte tänka så när jag har över 20 såna klänningar...(å andra sidan skulle det va så dumt att lämna de där klänningarna hemma och sakna dom och kanske konsumera ännu mer bara för att jag tycker att jag har för få klänningar med mig). Det ska jag ägna förmiddagen åt, att prioritera.

I slutet av februari kommer jag få ett småsyskon på pappas sida, det känns lite jobbigt att jag inte kommer att kunna vara närvarande då. Men det är det enda som känns jobbigt.

Ikväll ska jag ha fest, ett spontant oplanerat avskedskalas med mina vänner. Har inte hunnit träffa alla jag velat så därför har jag försökt samla ihop dem. Det kommer bli kul.

Värdefull info

I fredags kom en man vid namn Håkan till oss i skolan. Han skulle berätta om sitt arbete i Filippinerna och om en organisation som heter ECPAT trodde vi.

Men det var så mycket mer än bara det. Jag har vanligtvis väldigt många frågor men efter en halvdag med Håkan var det bara slut, jag är så nöjd med det mötet och så glad över att han ville komma till vår skola.

Denna man med familj hade bott i ett hus precis bredvid det vi kommer att bo i. Han kände igen bilden på huset jag lagt upp på min blogg och kom till skolan med sin dator och visade en bild på samma hus som var taget för 10 år sedan. Kändes lite galet! Vi kommer bo granne med en god vän till honom och dess familj.

Skillnaden på det han berättade och andra föreläsare är att de ofta har berättat jag kom dit, sedan gjorde jag det och sedan det …..Men han hade bott i Filippinerna i fyra år och berättade en massa om landet och kulturen, folket. Han hade även läst våra bloggar och skrivit upp punkter som han fastnat för. Alla mina funderingar och frågetecken!

Där vi kommer bo finns det endast 6 stycken hus som ser ut på det viset i närheten St: Lukes Extension Hospital som ska vara det bästa sjukhuset. Han berättade att det faktiskt finns en bakery shop där man kan handla mörkt bröd! Att det inte är en subdivision vi bor i med grindar men att det ändå ligger lite för sig självt. ”I en oas”. Han berättade att han tyckte att huset vi skulle bo i var helt perfekta, inte lyxiga utan bara alldeles perfekta. Efter föreläsningens tid satt vi vid hans dator och tittade på satellitbilder, zoomade in och fick varenda väg förklarad och massa platser utpekade, vart man handlar billiga skor, vart de har fiskmarknaden, glassfabriken, köpcentrum, slumområdena vid floden mm. Så nu känns det som att jag kan hela området utantill fastän jag inte varit där.

Vi fick även se bilder på människor som bygger sina hus under en broar. De heter för något speciellt, de som bosätter sig där det är ledigt. Kommer inte ihåg namnet.

”Människorna i Filippinerna kan vara hur fattiga som helst men har ändå stolthet”.

”Är man gäst åt någon i en by är man hela byns gäst, det skulle vara en vanära ifall något hände en i den byn som tex att bli rånad”.

”De som försöker råna en är oftast inte ute för att skada en.”

”Risken för att bli skadad är större för att man skulle hamna iväg för något annat, tex ett rån vid en bank.”

”Det är vapen överallt, från att du går från en jeepney till huset så kommer du passera minst 7 stycken med vapen”

Vi kommer troligtvis utsättas för mutningar... ”Polisen har väldigt dåligt betalt och vilar bakom hörn som krokodiler vi lunchtid för att de är hungriga.”

Sedan pratade vi om trovärdighet, vi är ju inte där på semester. Vi vill förstå hur de lever, man får se sig omkring och kolla hur grannarna gör. Ingen fråga är dum. Vi ska ta lokalbussen och inte åka taxi överallt med luftkonditionering.

”Ska man gå över en gata som inte har ett övergångsställe ska man bara titta rakt fram och sträcka ut handen och göra stopp tecken, annars ser förarna att du ser dem och de tycker att det är du som ska akta dig”

”Man ska alltid kalla prästerna för Father och pastorerna för Pastor men om man inte vet skillnaden på dem så ska man kalla de alla för Father..”

Man ska tänka på hur man uttrycker sig. ”Barn är inte prostituerade, de prostitueras.”

”Man ska markera vad som inte är acceptabelt för en själv”.

Vi måste bjuda på oss själva, det förväntas av oss att vi ska ha en sång och en dans att visa upp.

Vissa saker kan man inte läsa sig till, tack för en jätte bra fredag! Det var även givande för de andra volontärerna som inte ska åka till Filippinerna!

PT

http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5920505

---

Emelie Välitalo

Publicerad 21 januari 2011 - 06:00

Sinnesro

Jag har en toppen vän som är min bästa vän. Hon följer mig aktivt i min vardag fastän jag är i här, i Älvsbyn... och hon är där, i Stockholm. Hon läste min blogg och relaterade till en bön och en sång med goda meningar och ord som hon skickat till mig.

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam."

LeAnn Rimes - What I cannot change

I know what makes me comfortable
I know what makes me tick
And when I need to get my way I know how to pour it on thick
Cream and sugar in my coffee
Right away when I awake
I face the day and pray to God I won't make the same mistakes
Oh the rest is out of my hands

I will learn to let go what I cannot change
I will learn to forgive what I cannot change
I will learn to love what I cannot change
But I will change, I will change
Whatever I, whenever I can

I don't know my Father
Or my Mother well enough
Seems like every time we talk we can't get past the little stuff
The pain is self inflicted
I know it's not good for my health
But it's easier to please the world than it is to please myself
Oh the rest is out of my hands

Right now I can't care about how everyone else will feel
I have enough hurt of my own to heal


Tack min vän Lalaine, du är guld värd!

Hejdå Älvsbyn för en tid

Jag minns första gången jag kom till Älvsby folkhögskola. Gick till receptionen och fick min nyckel + en karta på Älvsbyn av två stycken jag tyckte hade riktigt starka dialekter. Så starka att jag tänkte; ”Nu är jag riktigt högt uppe i landet, igen!”

Jag gick in i Sjulnäs och öppnade dörren till det som skulle vara mitt rum. Jag tänkte; ”Det är litet men det är bra”. Jag va helt nöjd med mitt rum tills jag fick se mina två nya klasskompisar och grannars rum. Jag hade blivit tilldelad det minsta rummet i hela huset, troligtvis det minsta rummet på skolans internat. Jag som älskar att dansa började ogilla rummet mer och mer tills jag möblerade om lite... Sedan fann jag A som ville dansa med mig i sporthallen.

När jag började få upp mina saker på väggarna började jag känna mig mer hemma och idag stor trivs jag i mitt lilla rum. H sa en gång till mig:”Det är tur att du inte har ett större rum för isf hade man aldrig sett dig”. Jag spenderar mycket tid i mitt lilla omtyckta rum!

Imorgon åker jag till Sthlm och idag har jag börjat packa ner mitt rum, det känns ledsamt! Jag trivs så bra med alla i huset, det va så tråkigt att bo i Stockholm under julen, att inte ha några vänner i dörrarna bredvid min. Ingen att äta frukost med, ingen att kolla på tv, ingen att laga mat med, ingen nära granne att göra någonting med! Det är lättare att vänja sig vid ljud och omgivning än tomhet och tystnad...

A tömde sitt rum idag och spenderar en sista dag med sin pappa innan hon åker till Stockholm... Det kändes konstigt att se alla hennes saker ligga i hallen. Och det kändes konstigt att träffa hennes pappa och prata om resan. Vi har lovat att vara rädda om varandra och att hålla ihop, ta extra hand om vår lilltjej!

Imorgon kommer en man som ska berätta om vad han varit med om och gjort i Filippinerna, det ska bli spännande. Han har visst bott i området vi ska bo i, som vi inte alls vet något om. Kommer troligtvis få svar på mycket frågor, känns jätte bra. Som att allt det här händer av en speciell anledning.

Akap Bata 2009

Det sägs att en bild säger mer än 1000 ord, 

här är bilder från två av de fyra projekten de bedriver.

Många som ska ut och volontärarbeta har nog en bild framför sig av vad de kommer att göra och hur allt kommer att se ut. Vilket absolut inte är något fel, men jag tror samtidigt att det är viktigt att man ska vara förbereda på att allt inte blir som man har tänkt sig. Det är nog då lätt att bli besviken och att man kanske tom känner sig lurad.

Jag har också en bild framför mig men det känns som att den bilden har börjat blekna lite. Som utbildad barnskötare och två år på förskola så ser jag framför mig hur jag använder mig av mina kunskaper och erfarenheter här ifrån Sverige. "Vi leker, skrattar, skapar, experimenterar, lär oss av varandra, sjunger, dansar, gymnastikar, busar och kramas en massa!" Men kanske blir det inte så, kanske blir det inte så alls.

När jag var som mest entusiastisk över vad jag ville göra i Filippinerna visste C knappt någonting om landet eller organisationen men det hon sa var någonting i stil med: "Jag vet inte vad jag kan göra där men det jag vet är att jag kan finnas till och krama alla, alla som behöver en kram."

Det tog mig ett tag att förstå vad det var hon sa för att jag kände att jag hade en brinnande glöd till så mycket. Men idag tycker jag att det är en fin inställning "som man säkert kommer långt på" var det någon som sa.

Rädslor

Har ni hört talas om Abraham Marslow, den amerikanske psykologen som kom på behovstrappan?

Behovstrappan är en förklaringsmodell inom psykologi för hur människor prioriterar sina behov.

Jag tror att en undermedveten anledning till att jag vill göra denna resa är att jag har allting som står med i den trappan. Det är säkert därför jag till stor del vill ut och volontärarbeta.

Jag står på toppen och vill nu förverkliga mina drömmar. Det jag drömmer om en mer rättvis värld där människor tar hand om sina medmänniskor. Jag vet att världen hade kunnat vara en bättre värld om människor hade varit mindre lata, tagit sig tiden och haft mera kunskap, vetat att just de eller vi tillsammans kan förändra och påverka världen på både kortsiktiga och långsiktiga sätt.

Det finns vissa saker man kan förbereda sig på både psykiskt och fysiskt inför en sådan här resa. Och det är därför jag skrivit en massa om mina ”I-lands problem.” Visst kan jag överse att inte leva i vår svenska lyx i 3 månader, men eftersom vi inte alls vet något mer än att vi kommer ha ett hus att bo i så kretsar mina tankar väldigt mycket kring det. Det är ändå det första behovet om man ska se det på Maslows sätt, även om det säkert galant kommer att ordna sig när vi väl kommer fram.

Och sedan så finns det saker som man inte kan förbereda sig på mer än att vara medveten om och förberedd på att man kanske kommer att stöta på och råka ut för de.

Hur reagerar jag och vad gör jag om jag...

• Deltar i matningsprojektet och barnen fortfarande är hungriga när maten är slut?
• Deltar i projektet föreläsning ”inte prostituera barn” och träffar föräldrar med barn som tycker att det är okej med det för att de får in pengar till familjen?
• Hamnar i det mest lågkastiga slumorådet där människorna inte äger någonting alls och ber om min hjälp?
• Inte tycker att saker i projektet går rätt till?
• Hittar undernärda övergivna gatubarn?
• Eller om någon försöker råna mig? Med vapen?

Det är ingenting jag kan förställa mig om att uppleva till den grad det kommer att kännas när jag väl hamnar i de situationer. Och om jag råkar ut för samma sak mer än en gång så kommer det säkert vara lika jobbigt den andra och tredje gången också.

 

Men det jag kan lova mig själv här och nu är att jag aldrig ska ge upp att vilja kämpa för att människor som har det svårt ska få leva ett bättre liv i en bättre värld, endast för att verkligheten skulle vara för svår för mig att hantera. Jag tänker aldrig stänga in mig själv i en bubbla bara för att jag inte orkar. Speciellt inte nu när jag har all den här kunskapen om världen. 
Tack för en jätte bra linje, Älvsby folkhögkola!

Sista helgen i Älvsbyn

Då har den sista helgen inför resan i Älvsbyn precis varit. Igår när vi tittade på termometern va den på 32,7 minus grader. Vi planerade att fira Ks födelsedag i förskott innan vi skulle åka iväg så därför var vi tvungna att gå ut i kylan för att handla. Det var rätt så ljust och fint vid ett tiden. Men mina tår och fingrar frös i de varmt fodrade snöbollståliga vantarna och stövlarna som det hade gått så bra för hela vintern. 

På nyheterna stod det igår att det var 25 plusgrader i Manila, det är en skillnad kan man påstå. Det får mig att längta lite även om jag har det så bra här i Älvsbyn att jag faktiskt känner att jag inte vill lämna min bekvämlighet ibland.

Jag, H och C gick runt i Konsum och försökte tillsammans komma på vad vi skulle göra för en tårta, först talade vi om maräng tårta med frukt. Sedan övergick det till frukttårta, tills vi kom på att det skulle bli en frukttårta med godis. Jag är inte så mycket för att göra bakverk, men tårtor tycker jag är riktigt roliga att dekorera. I vårat kollektiv har det varit extra kul för att jag fått göra fler än mina egna födelsedagstårtor.

Men när vi stod där vid lösgodiset var det plötsligt inte lika lätt. Alla tänkte vi oss olika godissorter på olika ställen. Så jag stannade upp och sa något riktigt klokt, enligt mig själv:”Vi måste designa den här tårtan i våra huvuden tillsammans.” Vi gjorde det och det gick väldigt smidigt. Är nästan lite chockad över att en sån mening kom ifrån mig i detta tillfälle. Kanske är jag en Alfahona inom området tårtor. I vanliga fall är det C som oftast styr över bakverken, hon brukar vilja göra så avancerade saker att ingen annan hänger med. Men idag var vi riktigt synkade och gjorde allt tillsammans. ("Alfahona, synkade, i våra huvuden tillsammans, smidigt" haha, det märks att jag läser Twiligt. Jag har börjat tänka, tala och skriva i vampyr och vargspråk!) Det är lite galet hur böcker kan påverka en människas tänkande men i det är tillfället var det till en fördel.

Ingredienser:
Tårtbotten, 2 stora baner, blåbärssylt, vaniljsås, 2 kiwi, vispgrädde och lösgodis:
tex. Geléhallon och ljus choklad.

Synkade!

Som tur va K inte hemma tidigare under dagen så att vi kunde förbereda det mesta i köket. Men sedan var vi tvungna att förflytta allt till Hs rum för att inte bli påkomna med tårtan, det är inte alltid lätt att på kollektivt. A och C underhöll K i köket...

Sådär ja!

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva ut i hundrade år.... Hurra hurra hurra!

Vi hade en jätte mysig kväll och K blev väldigt överraskad. 

Det känns i hela kroppen att jag trivs väldigt bra i Älvsbyn, de har blivit som min lilla familj. Det är såhär det ska kännas och ändå känns det inte självklart. Men det är inte fel att uppskatta vardagen, varje dag.

Jag tvivlar på att jag kommer att ha det sämre i Filippinerna när jag väl kommit in i det!

Bekväma vardagen

Jag kommer att försöka unna mig, ge tid och frossa i allt jag vet att jag inte kommer kunna att göra eller få tag på i Filippinerna som jag tror att jag kommer att sakna.

Jag kommer att dricka en massa svensk mjölk och Oboy!

Äta yoghurt och fil så ofta jag kan och är sugen på det.

Njuta av alla goda bröd och pålägg... 

Jag ska ta med mig knäckebröd dit! De har bara vitt toast-bröd som de inte ens rostar typ.

Äta alla goda maträtter jag kan med grädde och Créme fraiche.

Pasta!! Det finns typ inget som heter Al dente där.

Lösgodis och ostbågar!

Sushi, laxbitar.

Platta pizzor, de har bara pizza hut vad jag vet.

Jag ska använda ugnen till så mycket matlagning jag kan och laga mycket eget!!!

Japp, äta allt jag tror att jag kommer bli sugen på.

Njuta av mitt lilla rum på skolan, min säng och min möblering.

Njuta av att umgås med människorna i min klass och de som bor i mitt hus!

Jag kommer att dansa i skolans idrottshall så mycket jag kan tills jag åker till Stockholm!
Älskar den stora ytan, de stora speglarna och att det är min musik som spelas genom högtalarna.

Och njuta av varmvatten och bada badkar när jag kommer till Stockholm.

Träffa min lilla syster som håller mig varmast om hjärtat på jorden.

Och alla andra nära och kära i Stockholm... Det blir fyra tajta dagar i Stockholm innan jag åker till Filippinerna men jag se till att hinna med allt utan att stressa ihjäl mig.

Men innan jag åker från Älvsbyn så ska jag göra en snöängel, jag har inte direkt tagit vara på snön eller ens gjort något mer än att gått till affären och Korpen i den här kylan.

Boende

Eftersom jag till viss del vet vad som väntar mig i 3 månader framåt så försöker jag förbereda mig mentalt på allt som kan väntas. På dagen är jag väldigt lugn, det mesta är klart inför resan. Men på nätterna drömmer jag hela tiden om Filippinerna. Om det inte är att jag är en vampyr (läser sista Twilight boken)!!

Vi har valt att inte åka via en förmedlingsorganisation, därför är vår resa lite annorlunda jämfört med de andras i klassen. Jag vet inte om det har givit oss mer eller mindre att tänka på men tänker gör man ju hela tiden ändå...

Akap Bata har tidigare haft volontärer från utlandet, mest har det varit från Irland för att Irländare också är katoliker. Men de har inte tidigare stannat så länge som vi kommer att göra. Jag, A och C vill bo ihop och eftersom Filippiner ofta sover ca. 5 stycken i ett rum och inte bor så stort så bestämde vi oss för att ha ett eget boende.

Såhär ser ett av husen ut i området vi kommer att bo. Det är troligtvis ett sådant hus vi kommer att få bo i också. Jag tror att det är i en subdivision (ett stort bostadsområde med grindar och grindvakt). I det området kommer även verksamhetschefen att bo.

Vi vet inte om huset kommer att vara möblerat eller ej. Det vi vet är att vi kommer att sova på det övre loftet, det ser inte ut som att det är några fler dörrar än ytterdörren och den till toaletten. Det kan nog vara lite jobbigt när man är tre personer. Och det får mig att tänka på kackerlackor och småkryp!

Och det får mig att tänka på köksdelen. Kommer det att finnas kastrull och annat? Hur är det med gasen? Finns det något bord att sitta vid? Man får absolut inte lämna något sött framme, då kommer myrorna på en gång!

Mat är en viktig del av mitt liv, jag älskar mat!

Då slår mig tanken; Vem ska laga maten? Jag kan inte laga filippinsk mat! Vi kommer inte kunna laga en massa svensk mat, pga ingredienserna och kostnaderna. Ska vi köpa mat utifrån hela tiden? Hur långt är det till närmsta matstånd? Kommer vi ha ett kylskåp? Ingår troligtvis inte! Ska vi skaffa kokerska? Hjälp! Ska jag hämta min mormor så hon kan laga all mat?! Någon som vill bjuda på en intensiv matkurs i Filippinerna kanske? Skulle vara kul och bra.

 Jag kan ändå vara glad över att det kommer att finnas en vanlig toalett, ser det ut som... 

Duschen kommer jag inte kunna hurra över förens jag kommit fram och prövat den. Finns det varmvatten? Man kan inte dricka vattnet! Hur är vattentrycket? Ibland är vattentrycket?(flödet) så dåligt ur duschslangen att schampot inte tvättas ur håret. Sånt gör mig galen! Då är det ju faktiskt bättre att ha en stor tunna, som de mindre utvecklade badrummen har.

I-LANDS PROBLEM, jag vet!

Och skäms gör jag, lite.

Jag upplever inte att jag är en kräsen materialistisk människa. Men om jag kan få ha saker på mitt vis, så har jag det gärna på det viset.

 Ingen aircondition kommer det att finnas och det kommer bli riktigt varm i april. Men vi kommer att ha fläktar.

...Jag undrar om jag kommer kunna att dansa i huset utan att bli andfådd efter ett par större rörelser... Dans är en stor del av min vardag! 

Ja, det är lite att tänka på men det löser sig när vi kommer dit. Vi betalar mellan 15-20 tusen pesos i månaden för boendet. Och en krona är ca.5 pesos.

Min första tanke när jag kom på allt det här var; "Vi tar in på hotell" men eftersom Arlene har ordnat allting till oss så ska vi självklart ge det en chans. Jag vill ju stötas, blötas och utsättas lite i alla fall.

Jag tänker att jag ska resa med inställning:

"Good things becomes memories, bad things becomes lessons"

Tankar

Jag är avundsjuk på mina klasskompisar som ska åka till Uganda och Vietnam, jag är avundsjuk på Cecilia och Amanda också, för att de kommer till ett nytt land med öppna sinnen och kommer uppleva så mycket mer nytt än jag kommer att göra!

Men jag längtar till organisationen, där är det ju faktiskt en fördel att jag kan språket och vet en del om kulturen. Samtidigt som jag tycker att det är tråkigt, för att jag vet hur Filippinska folket vill att man ska vara som (filippinsk) flicka. Men jag är ju inte alls en typiskt filippinsk tjej med en massa husmoderliga hemuppgifter, så jag känner att jag är i ett litet dilemma om hur jag ska bete mig. Sist jag var där kände jag mig lite som en martyr bland mina släktingar men jag är faktiskt deras enda skandinaviska kontakt bortsett från min mamma som jag upplever som väldigt filippinsk, så jag förstår att de kan ha lite svårt med mig även om de försökte anpassa sig. Jag vet även att det skiljer väldigt mycket mellan människor i provinsen, huvudstadens utkant och andra orter. Jag har aldrig tidigare bott så centralt i Filippinerna som jag tror att vi kommer bo nu, där kan jag tänka mig att allt ändå är som mest utlänning anpassat.

När jag va mindre drömde jag om att jag ägde ett stort hus ute på landet där jag hade 8 adoptivbarn från alla olika världsdelar men den drömmen har nu förändrats till en framtidsplan som nu känns möjlig att kunna utföra. Framtidsplanen är att starta ett barnhem i Filippinerna inom 10 år, om inte det något liknande.

För ca. 3 månader sedan läste jag ut en bok som heter Rosario är död, skriven av Majgull Axelsson. Den var väldigt hemsk att ta sig igenom men jag tyckte det var viktigt att läsa den eftersom boken är baserad på samlade dokument från Sverige och Filippinerna, den handlar om barnprostitution. Boken släpptes i slutet på 1980-talet men barnprostitution är aktuellt än idag även om jag inte vet om det är till samma grad. 

Jag drömmer mig bort och ser små barn, smutsiga i sönderslitna kläder täckta av damm sitta på en trottoar med utsträckta händer i en storstad med människor där de flesta bara passerar. Allt de vill är att få någonting i magen, kanske tvätta sig rena och få slippa sova under det där skjulet de sovit under så länge att de inte längre minns.

 Jag skulle bara vilja ta hem de stackars barnen! Jag ser till och med hur jag står och bråkar med grindvakterna om att de här barnen ska få passera grinden och följa med mig hem. Barnen är kända överallt och ingen vill ha med dem att göra. Hos mig får de mat, hos mig får de sovplats, hos mig får de tvätta sig rena utan att jag kräver någonting tillbaka som de hemska männen gjorde i boken. Ja, jag har verkligen påverkats och den berör säkert mig ännu mer eftersom jag har anknytning till länderna. Jag visste faktiskt inte att det försiggick så mycket prostitution i det landet innan jag läste den boken, inte barnprostitution i alla fall! Jag vill ju nästan alltid lägga dövörat till när jag hör någonting jobbigt.... 

Jag såg nyligen en film som heter Eat pray love, den gav mig en inspiration om hur jag ska få igång verksamheten... Nu när jag studerar här vet jag minst 10 personer som skulle hjälpa till att bedriva det hemmet när vi inte längre är fattiga studenter. Jag hoppas på att kanske kunna knyta framtida kontakter med Akap Bata och då kunna samarbeta med dem på något vis.

Bild källa: Google

Varför Filippinerna?

Min mamma kommer ifrån Filippinerna, totalt har jag varit där 5 gånger tidigare. När jag var 13 år bodde jag i Filippinerna ett halvt år, det var då tänkt att jag skulle börja i en privatskola. Men så blev det aldrig, mest pga av att jag inte kunde det filippinska språket Tagalog eller talade speciellt bra Engelska.

Tankar om volontärarbete vet jag inte hur länge jag har haft, men det var någon gång i september 2009 då jag bestämde mig för att sluta drömma och börja utföra. Så jag började se mig omkring och leta information. Jag hade då tänkt att resa själv eftersom jag inte hade träffat någon annan som ville göra detsamma som jag eller visste att denna utbildning fanns. Därför kändes Filippinerna som ett passande land med en del släktingar och lagom bra språk kunskap, dvs. trygghet.

Jag känner en jätte varm och god familj som jag då berättade mina tankar för. Mannen i den familjen arbetade som någon slags diplomat och hade en filippinsk arbetskollega som var engagerad i Filippinerna. Via henne, fick jag numret till en kvinna, som gav mig numret till verksamhets chefen för Akap Bata, Arlene Brosas.

Så när jag reste till Filippinerna i somras kontaktade jag Arlene, hälsade på Akap Batas huvudkontor och fick organisationen presenterad för mig. Tyvärr hade jag då väntat med att kontakta organisationen lite för länge och hade inte speciellt många dagar kvar i Filippinerna. Så jag sa istället att jag skulle studera en volontärlinjen och återkomma inom 3 år.

Sedan satt jag i september månad tillsammans med mina klasskamrater och funderade på vart vi ville åka och hur länge vi ville vara borta. Filippinerna fanns med på min lista men att åka tillsammans med någon nu när jag hade möjligheten betydde mer. Dessutom visste jag att jag kunde återvända till Filippinerna när jag än kände för det.

Det fanns många projekt som verkade intressanta via en förmedlingsorganisation som heter PeaceWorks. Latin Amerika har jag alltid varit intresserad av så jag och Cecilia bestämde oss för att söka till Brasilien för att volontärarbeta med cancersjuka barn. Men det visade sig att den organisationen inte hade några lediga platser åt oss så vi var tvungna att tänka om. Det kändes jobbigt, vi hade verkligen ställt in oss på Brasilien och cancersjuka barn...

Vi började att leta vidare och uteslöt PeaceWorks då jag fick höra talas om ett slags barnhem/ internat som heter Mar Thimotheus Memorial Orphanage i Indien som Storkyrkan i Älvsbyn sponsrar. Men själva landet Indien och det barnhem/internatet matchade inte riktigt med vår projekttid som skulle vara till i slutet av April. Det är då väldigt torrt i Indien och barnen har åkt på lov så barnhem/internatet står då tomt. Dessutom berättade en kvinna jag talade med att prästen där var skeptisk mot att ha unga volontärer, för att de tidigare haft volontärflickor där som startat romanser med deras pojkar.

Det var då jag bestämde mig för att åka till Filippinerna och volontärarbeta för Akap Bata med eller utan någon. Men Amanda och Cecilia bestämde sig för att åka med och det är jag väldigt glad över.

Hösten

Kick ass! Vad har jag egentligen fått det uttrycket ifrån? Är det någon i klassen som säger så eller är det kanske en av mina lärare som sagt det..? Vet att det finns en film som heter så, dock har jag inte sett den. Jag har hursomhelst fastnat för det uttrycket. Det är inte så att jag har sprungit och sparkat folk i baken hela dagen men idag känner jag att jag har gjort bra ifrån mig, ett möte gick väldigt bra. Kanske har jag fått uttrycket från boxen, jag går på box uppe på korpen. Det är grymt tufft och super kul... ”Kick aass!”

Idag hade jag ett möte med två män från Luleå stift, för att jag har sökt mig till ung i den världsvida kyrkan. Innan mötet bad jag skolprästen att önska mig lycka till då han svarade;”Va bara dig själv.” Tillbaka av mig fick han ett lite gnälligt:”Men det känns så svårt när jag vill det här så mycket!”

Skolprästen har visst missat att jag lider av schizofreni!Förlåt, det är ingenting att skoja om. Men ibland är jag extremt glad och intensiv och andra gånger är jag väldigt lugn och allvarlig. Personligen hade jag ganska svårt att föreställa mig hur jag skulle ha ett möte med två personer där jag skulle ge ett intryck av att jag kunde vara lugn och seriös samt visa min entusiasm över hur mycket jag verkligen skulle vilja resa med dem till hösten.

Det gick nog väldigt bra ändå, det kändes så. Han gav mig en massa beröm för mina tidigare meriter , sa att jag var i rätt ålder och att volontärlinjen var ett riktigt plus. Däremot är det två månader kvar tills de andra sökande kommer att ha sina möten och då vet man inte vad de har för meritlistor. Så ingenting garanterat! Dock ska jag även på ett likadant möte i Sthlm för Stockholms stift eftersom det är där jag egentligen är bosatt och skriven. Jag kan ju se det jag idag varit med om som ett ”uppvärmningsmöte,” det är det nog inte många som har turen att få.

Om inte annat så hoppas jag till hösten på att jag får bli kvar på Älvsby folkhögskola och studera Svenska kyrkans grundkurs. Mitt framtida drömyrke skulle vara att arbeta internationellt som diakon om jag nu skulle klara av de utbildningar som krävs. Och kanske skulle det vara bra ifall jag studerade Svenska kyrkans grundkurs först och sedan reste iväg med kyrkan. Men jag känner ändå att jag skulle vilja ha resan gjord så att jag sedan bara kan fokusera på studier utan några större mellanrum.

Hur det än blir så känns det som att hösten kommer bli bra. Jag gillar att planera framåt.

Volontärlinjen

Volontärlinjen är en ettårig utbildning som ska förbereda och stärka oss när vi är ute och arbetar ideellt. Under denna utbildning så ska man planera, utföra och referera minst två projekt, ett lokalt och ett globalt. Under hösten har vi studerat en massa omvärldskunskap, religion och kommunikation samt haft många givande föreläsningar. Men mest har vi fokuserat på att planera våra globala projekt samt komma igång och delta i ett lokalt. Volontärklassen har även i uppgift att bedriva en Fair Trade Shop på skolan som vi tagit över från årets tidigare volontärelever. Den har varit Öppen under lunch tid.
 Som lokalprojekt valde jag vara delaktig inom Svenska kyrkan i Älvsbyn, där har jag hjälp till i barn och vuxengruppen tillsammans med en diakon, en förmiddag i veckan. Samt deltagit i en barnkör en timme kvällstid en gång i veckan. För mig har det varit väldigt roligt pga att jag har ett stort intresse för barn och velat bli mer engagerad inom kyrkan.

Jag och två av mina klasskamrater Amanda och Cecilia kommer nu den 27 Januari att resa till vårt globala projekt i Filippinerna för att arbeta som volontärer.
  Det är en icke-statlig organisation som heter Akap Bata vilket betyder vårda barn. Akap Bata kämpar för barns rättigheter och vill ge de från slummen en utbildning för att få bort dem från gatan så att de inte prostitueras. Mer information om organisationens olika projekt kommer jag att lägga upp senare när vi väl är framme så att jag inte ger ut någon felaktig eller halvt luddig information, de som man hittar om organisationen via internet idag är något år gammalt och organisationen är i utveckling. Dock har vi god kontakt med verksamhets chefen och vet att Akap Bata är en seriös organisation.

Vi kommer delta aktivt i Akap Bata enda tills i mitten på April. När vi då kommer tillbaka till skolan så kommer vi att ha föreläsningar och berätta om det vi har upplevt.

Jag lever imperfekt i presens

Jag är på rätt plats i rätt tidpunkt och känner att jag hittat hem, hem i mig själv.

Det som just nu pågår i mitt liv är allt jag någonsin velat göra och drömt om som liten. En lång tid gömdes drömmen under en massa annat för att jag inte visste hur jag skulle ta mig hit. Men nu studerar jag på Älvsby folkhögskola, volontärlinjen.

Jag känner mig nästan lite löjlig men är otroligt tacksam för att allt det här händer mig.

Själv har jag lite svårt att förstå att jag i början av år 2010 var så trött på min livsstil och vardag att jag ville lämna landet men inte kom iväg, så i ett raskt beslut åkte jag upp till en Skidanläggning i Svanstein, (på gränsen till Finland va ju att nästan lämna landet). Jag började arbeta som säsongsarbetare och det va där som jag träffade en arbetskamrats mamma som då precis studerat Svenska kyrkans grundkurs på Älvsby folkhögskola, det var så jag fick veta om volontärlinjen.

Det är här jag trivs som bäst omringad av fantastiskt inspirerande klasskamrater som vill detsamma som mig; upptäcka världen på ett annat sätt än endast genom turistmål, inspireras, få en ökad förståelse, kunna bidra, vill påverka och kämpa för en mer rättvis värld.

Man kan nog säga att jag lever imperfekt i presens.