Tankar

Jag är avundsjuk på mina klasskompisar som ska åka till Uganda och Vietnam, jag är avundsjuk på Cecilia och Amanda också, för att de kommer till ett nytt land med öppna sinnen och kommer uppleva så mycket mer nytt än jag kommer att göra!

Men jag längtar till organisationen, där är det ju faktiskt en fördel att jag kan språket och vet en del om kulturen. Samtidigt som jag tycker att det är tråkigt, för att jag vet hur Filippinska folket vill att man ska vara som (filippinsk) flicka. Men jag är ju inte alls en typiskt filippinsk tjej med en massa husmoderliga hemuppgifter, så jag känner att jag är i ett litet dilemma om hur jag ska bete mig. Sist jag var där kände jag mig lite som en martyr bland mina släktingar men jag är faktiskt deras enda skandinaviska kontakt bortsett från min mamma som jag upplever som väldigt filippinsk, så jag förstår att de kan ha lite svårt med mig även om de försökte anpassa sig. Jag vet även att det skiljer väldigt mycket mellan människor i provinsen, huvudstadens utkant och andra orter. Jag har aldrig tidigare bott så centralt i Filippinerna som jag tror att vi kommer bo nu, där kan jag tänka mig att allt ändå är som mest utlänning anpassat.

När jag va mindre drömde jag om att jag ägde ett stort hus ute på landet där jag hade 8 adoptivbarn från alla olika världsdelar men den drömmen har nu förändrats till en framtidsplan som nu känns möjlig att kunna utföra. Framtidsplanen är att starta ett barnhem i Filippinerna inom 10 år, om inte det något liknande.

För ca. 3 månader sedan läste jag ut en bok som heter Rosario är död, skriven av Majgull Axelsson. Den var väldigt hemsk att ta sig igenom men jag tyckte det var viktigt att läsa den eftersom boken är baserad på samlade dokument från Sverige och Filippinerna, den handlar om barnprostitution. Boken släpptes i slutet på 1980-talet men barnprostitution är aktuellt än idag även om jag inte vet om det är till samma grad. 

Jag drömmer mig bort och ser små barn, smutsiga i sönderslitna kläder täckta av damm sitta på en trottoar med utsträckta händer i en storstad med människor där de flesta bara passerar. Allt de vill är att få någonting i magen, kanske tvätta sig rena och få slippa sova under det där skjulet de sovit under så länge att de inte längre minns.

 Jag skulle bara vilja ta hem de stackars barnen! Jag ser till och med hur jag står och bråkar med grindvakterna om att de här barnen ska få passera grinden och följa med mig hem. Barnen är kända överallt och ingen vill ha med dem att göra. Hos mig får de mat, hos mig får de sovplats, hos mig får de tvätta sig rena utan att jag kräver någonting tillbaka som de hemska männen gjorde i boken. Ja, jag har verkligen påverkats och den berör säkert mig ännu mer eftersom jag har anknytning till länderna. Jag visste faktiskt inte att det försiggick så mycket prostitution i det landet innan jag läste den boken, inte barnprostitution i alla fall! Jag vill ju nästan alltid lägga dövörat till när jag hör någonting jobbigt.... 

Jag såg nyligen en film som heter Eat pray love, den gav mig en inspiration om hur jag ska få igång verksamheten... Nu när jag studerar här vet jag minst 10 personer som skulle hjälpa till att bedriva det hemmet när vi inte längre är fattiga studenter. Jag hoppas på att kanske kunna knyta framtida kontakter med Akap Bata och då kunna samarbeta med dem på något vis.

Bild källa: Google