Inför denna resa har det varit otroligt många blandade resor
fram tills nu då jag sitter på planet från Heathrow till Sao Paolo.
Många verkar tro att jag ska iväg på volontärarbete men det ska
jag inte. Utbytet går ut på att dela tro, liv och vardag för att senare komma
hem och berätta om det.
De senaste 2 åren har det känts som att jag antagit mig allt
jag kunnat och typ sysslat med 100 saker samtidigt, jag laddade typ för ett maraton
som jag sedan kom på att jag inte var redo att springa.
Sedan dess, vilket är två månader tillbaka känns det som att
jag haft en period där jag typ velat kliva ett steg tillbaka och bara vill vara.
Jag har helst inte velat prata om mig själv eller vad jag ägnar mig åt, jag övar på att inte försöka vara så
duktig hela tiden, vilket är ett tips jag har fått från fler. Det får
mig att känna mig väldigt lat, ointresserad och osocial ibland. Och det känns svårt då tydlighet och ordentlighet är två viktigt för mig, jag är en dagdrömmare med få inre ramar, så de yttre ramarna är extra viktiga för mig.
Just därför tror jag att det här utbytet passar mig
perfekt, att typ bara få vara och ta in. Inte behöva ha kontroll hela tiden! Bara få leva och inte hålla på med 100
saker samtidigt. Jag har tidigare sett på mig själv som någon som alltid
längtat bort och iväg, jag vill alltid vara där jag inte är och tröttnar snabbt.
Men just nu inser jag att jag upplever det svårt att slita mig från
bekvämligheten eftersom jag inte riktigt vet vad jag är på väg till. Det känns
verkligen som en utmaning för mig att inte ha koll på läget. Jag känner mig
beroende av min frihet och är rädd för att bli uttråkad, så jag har överfört över 20 filmer till datorn som jag fått av Johan och Elin, fyllt min Spotify lista med massa musik. Packat ner fler tjocka böcker som jag hoppas ska vara bra. Och min vän Rebecca som kan allt om mode och fitness har
gjort mig ett hemma träningsschema som man inte behöver redskap till ifall det skulle visa sig att jag
inte kommer att kunna röra mig runt eller har redskap. Jag blir ofta rastlös på småtimmarna...
Min kompis Cecilia som jag tidigare volontärarbetade med i
Filippinerna frågade mig vad jag hade för förväntningar, och jag svarade att
jag hoppas att det blir lika upplevelserikt men inte lika stressat och pressat, det var en rätt tuff och intensiv tid.
Vi alla i gruppen har våra egna sätt att uttrycka vår nervositet
på, jag hoppar runt, sjunger och dansar. De tror att jag e super lugn, men det är
jag inte! 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar