Vår första gudstjänst i Brasilien, den var på många sätt lik
Svenska kyrkans fast ändå annorlunda.
Vi började med att hälsa varandra välkomna/ Guds frid.
De hade inga agendor att följa.
Psalmerna lystes upp på väggen av en projektor. Vi sjöng
Stor är Gud, fast på portugisiska, kul med en svensk psalm!
Det var ett barn som döptes…
Sedan visade de bilder på en ung kille som hade gått bort
för ett år sedan, det var fler sörjande i församlingen.
Prästen frågade rätt ut om det var någon som fyllde eller
hade fyllt år och att de skulle gratuleras och de som räckte upp handen fick
något typ av brev, jag räckte inte upp handen fastän jag fyller år på fredag
för jag visste inte vad som väntade.
Ett par som skulle gifta sig i oktober fick också komma fram
till altaret men jag har ingen aning om vad som sades.
Men det som berörde mig, som jag tyckte var mäktigt
och riktigt häftigt var när vi skulle be Vår fader, bänkarna var inte
proppfulla men alla tog varandras händer till och med bänkarna emellan och
tillsammans blev vi en länk, vi blev ett. Bönen landade i mig på ett annat
sätt, VÅR fader… ge OSS idag det bröd vi behöver och förlåt OSS våra skulder...
Varför i Sverige sitter vi egentligen för oss själva med fingrarna knäppta när
vi ber Vår fader?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar