www.daylife.com

För mig finns det nu mycket jag kan vara tacksam över att jag inte behöver leva med till vardags, saker jag inte tänkt på tidigare.

För andra fortsätter de hemska "mardrömmarna"...

A woman resident refuses to leave her makeshift home as government workers dismantle it in suburban Navotas, north of Manila, Philippines on Wednesday May 11, 2011. The city government knocked down houses of squatters in the area to pave way for a mid-rise tenement and school.

A boy carries a piece of wood after salvaging from the rubble as government workers demolish squatters' homes in suburban Navotas, north of Manila, Philippines, Wednesday May 11, 2011. The city government knocked down houses in the area to pave way for a mid-rise tenement and school.

Avslutningsmiddag i Sambalikhahan

Idag skulle vi ha ett avskedsknytkalas för oss.
C gick upp tidigt och började göra köttbullar. Jag och Amanda satt på internet och letade lite recept, sedan åkte vi till Cubao och framkallade bilder som vi ville ge dem som minnen samt köpte ingredienser till pankakor och sallad.
Det är verkligen inte lätt att springa runt i en stor mataffär och leta efter saker man behöver. Ingenting ser likadant ut som hemma. Vill jag ha socker så letar jag efter en svensk socker förpackning men här ser allt annorlunda ut. Ett tag blev jag väldigt irriterad för att det kändes som att jag sprang runt stressad i cirklar men vi hittade alt vi ville ha förutom frysta bär.

Föräldrar från Kaunlaran med barn och lärare kom. Samt Arlene, Lilay och en tjej som hade någon roll i Akap Bata var där. T. Anita kunde inte komma och de från Navotas hade vi inte riktigt fått tid att bjuda. Dock var vi inte färdiga där.

De höll tal för oss, vi fick diplom. Arlene och T. Lyne gav oss många fina ord, de sa att det önskade att det fanns fler av som oss, som brydde sig så mycket om framtiden, världens barn, nästa generation.
Och alla snyftade sig igenom det dem sa, sedan var det våran tur att prata. Ingenting förberett men det var klart att vi skulle säga någonting.
Ibland blir jag lite trött på mig själv för när jag väl vill säga någonting så ska jag göra det även om jag snyftar och hackar mig igenom allt jag vill säga. Men jag berättade om hur jag envisats med i slutet på förra året om att om jag nu skulle behöva åka till Filippinerna själv så skulle jag göra det och att jag var väldigt glad över att ha A och C med mig. A har varit riktigt tuff som klarat denna resa, som är hennes första långa utan föräldrar och C också som kom med inställningen: “Jag vet inte vad jag kan göra i Filippinerna men jag kan ge kramar till alla de som behöver”.

De andra hade pancit och en massa filippinsk mat med sig, vi blev väldigt glada över att all vår mat åts upp och att de tyckte den var god. Sedan lekte vi en sista gång med barnen som var där.

Tisdag 29, Burial

Idag var det C som mådde dåligt, Lorenzo skojade om att det verkade som att A och C turades om med att vara sjuka, “är den ena med så är inte den andra med” och det är lite så det har börjat kännas nu mot slutet. Jag orkar typ inte säga “krya på dig” innan jag lämnar huset för att det mer har känts som “Jaha, nu igen”.. Själv är jag väldigt trött och känner att jag skulle behöva ta en dag ledigt, till att skriva eller bara vara. Men det är så lite tid kvar på projektet att jag inte vill missa en enda dag. Även om jag är helt slut när jag kommer hem så ger det här stället mig och allt jag gör så mycket energi.

Jag har faktiskt ingen aning om vad ordet BURIAL är på Svenska men idag var det en Burial för Antonio Homo som blev skjuten och dog. Det var ingen begravning utan en marschering från kapellet som han låg i till den stora kyrkan. Det kändes lite som en slags demonstrering även om det inte skreks någonting, folk från andra bostadsområdet som inte kände Antonio var där för att visa sitt stöd, för att deras bostadsområden också blivit förstörda av regeringen.
Antonio liggandes i kistan kördes långsamt av en vit bil som hade blommor på, det spelades hög sorlig musik. Efter den gick alla. I kyrkan var det 3 långa rader med bänkar i kyrkan, och Antonio var den tredje kistan som bars in i kyrkan. Det tog ett tag för oss att förstå att varje rad tillhörde varsin kista. Så efter ett tag bytte vi.

Vi förstod inte ett ord av vad som sades i kyrkan men tack till min lärare Matilda, som skickade med mig ett par nya testamenten med både svenska och engelska översättning. Jag kunde läsa de texter som var uppsatta.

Efter det gick vi till evakueringscentret med basketplanen jag blev glatt överraskad idag. Förra fredagen? Försökte jag lära ett par flickor en dans och den fastnade aldrig riktigt på några. Nu kom de fram till mig och sa: “Vi har övat, vi kan den nu!” Dom visade att de kunde hela dansen och vi la till ett par nya danssteg. De kom även med egna danssteg förslag, väldigt kul! Jag ville bara lägga till fler och fler men de var nöjda med dansen och tyckte att det räckte. Så den dansade vi om och om.

Graduation Cavite, 28 Mars

Idag var det min yngsta kusins avslutning. Så jag och C var Cavite, A mådde inge bra igår så hon följde inte med. Mina släktingar ville väldigt gärna ha oss där för att det är en väldigt stor sak i Filippinerna när barn slutar förskola och ska börja skolan. Även när elever slutar klass 6 och sedan ska börja highschool. Men mycket jag hade i tanken var att vi nu hade varit och besökt 6 stycken förskolor som inte var sponsrade? Av regeringen, därför skulle det även vara bra att se hur en som var från regeringen såg ut.

Man kan säga att avslutningen var mer organiserad, det fanns en extra stol till varje barn så att ett i varje barns sällskap också skulle kunde sitta. Men de var inte bredvid varandra. Lärarna stod inte uppe på scenen utan var med sin egna klass. Men det var många andra som arbetade på skolan som stod där och pratade.

Efter det var det knytkalas på förskolan och då fick vi se hur det såg ut där inne. Det kändes mer som en svensk förskola med en avdelningen för 5 åringar. Inte flera rum men ett stort luftigt rum var det. Alfabet på väggarna och olika hörnor med olika projekt. Man kunde titta på olika saker de hade byggt, t.ex.. Bondgårdars staket av glasspinnar med djur i. Och en dock hörna.
Jag minns inte vem det var men det var någon lärare eller Arlene som sa att vi om vi skulle lämna våra leksaker till en förskola så skulle barnen ta hem dem och ingenting skulle bli kvar. Men vi är ändå helt överens om att allt vi donerade skulle gå till Navotas.

Get use to it!

Det är många saker som är lite annorlunda men ändå saker man kan vänja sig vid i detta land. Saker jag tänker på ofta är papperskorgar. Jag har jätte svårt att slänga skräp på marken men här finns inga riktiga sådana. Folk sopar gatorna varje dag och det är så alla andra gör, slänger på marken.

En annan sak är trafiken, det känns som att alla kör som aggressiva galningar, grejen är bara den att de inte är aggressiva. Det är bara deras takt och man kan nästan tro att de gillar hårda bromsningar. Sitter man i taxi så har man tur om det finns bälte i framsätet. Låser man inte dörrarna själv blir man ombedd att göra det för att om man står still i trafiken kommer det ofta något barn fram och rycker i dörrarna eller visar mot rutan att de vill ha pengar.

Jeepneys måste vara en helt galen grej i svenska ögon. De tränger in över 12 personer där bak, inga fönster att väva upp eller ner, ingen dörr och inga bälten. Ibland hoppar man på och av dem i farten. Betalnings systemet är väldigt tufft att det skickas från hand till hand. Men det mina svenska ögon reagerar på är att det sitter små barn i vuxnas famnar. I Sverige är det bilbarnstol och allt som gäller men här bara ligger eller sitter de i den guppiga i trafiken och andas in alla avgaser.

Jag skulle aldrig låta mitt 6 månaders barn åka i en jeepney. Men det är deras vardag här och vare sig man är fattig eller rik så behöver människor ta sig till olika platser.


En mamma med sin 6 månaders bebis.

26 Mars Lördag

Igår hade jag oturen att ta fel påse med L så jag fick hem hans kläder och han mina. Och hela helgen skulle han vara bortrest så jag fick inte njuta av mina nya kläder plus att våra andra va på tvätteriet. Det var alltså bara för mig att shoppa mera. Jag har ändå tagit det väldigt lugnt med shoppingen under den här resan. Jag shoppar medvetet från och med nu!

Jag och A mötte upp Ryan på en mall som heter Mega mall. Där sprang jag runt och prövade kläder som en galning, klockan började plötsligt närma sig 9 och vi trodde att den skulle stänga då, inte 10... Men jag hittade lite grejer ändå, allt var nästan randigt dock. Mitt nyårslöfte var att inte handla mer randigt eller lila för att jag har alldeles för många sådana plagg men nu när jag kände mig stressad gick jag på säkra kort. Jag får sluta handla randigt när jag fyller 24, då har ag säkert fått nog av randigt. Börjar komma in i någon ålderskris. Det är mycket som förväntas av en 24 åring (enligt mig själv). Jag trodde liksom att jag skulle ha en universitets utbildning vid det här laget och att jag skulle vara redo att skaffa barn. Men ack så fel!

Vi åkte hem till Ryans lägenhet som ligger i en subdivision? Han bor på 29 våningen i en skyskrapa och att titta ner där ifrån gjorde typ att jag fick svindel. Detta var första gången jag satt ner i en mjuk kuddsoffa och kollade på tv sedan vi kom hit till Filippinerna, inte för A för hon va på hotell när hennes familj var här och hälsade på. Det njöt vi av iaf, en mjuk soffa med tv framför.

Sedan insåg jag att golvet hemma hos Ryan var hårt av sten plattor, inte mjukt med knakiga träplankor som hemma hos oss. Vilket gjorde att jag började hoppdansa fram och tillbaka i hans avlånga lägenhet, fram och tillbaka. Jag och A hittade på en dans som vi skulle utföra under kvällen och Ryan fick va med i ett hörn på den hehe!

Sedan gick vi ut till ett ställe som heter 7th high, Kuby kom senare dit med ett par kompisar. Jag hade väldigt kul den kvällen, dansade, dansade och dansade. På Sceen! Måste ju säga det eftersom det bara är tjejer som får göra det och Ryan på varje ställe är ledsen över att killar inte får göra det. Så man kan säga att jag dansade för två, så mycket stod jag där uppe…

Sedan började folk gå och klubben blev ganska tom, då kom jag och Ryan på att vi skulle göra våran hoppdans igenom hela dansgolvet, första gången gick bra men andra omgången var det något blött på golvet när jag skulle landa i ett hopp så jag gjorde att oväntat nytt breakdance steg (halkade) med det hade kunnat vara breakdance för jag kom upp på fötter så snabbt att nästan ingen fattade att jag ramla. Trodde att jag skulle ha jävligt ont dagen efter men jag mår lika bra som alltid, bortsett från att det är en buckla på min knäskål.

Navotas 25 Mars Fredag

A och C skulle förlänga sina visum så jag var väldigt glad över att Lorenzo mötte upp mig och åkte med denna dag också. Idag skulle det fortsätta lekas men vi bestämde att vi skulle vara på Wawa istället för att barnen igår tyckte att solen var alldeles för varm under den öppna himlen.

När vi föreslog till barnen att vi skulle gå dit sa de att de inte fick det för sina föräldrar. För att i Malabon som ligger i närheten har ett barn blivit kidnappat och fått ögon och tarmar utskurna. Väldigt luddigt med alla barns berättelser, jag tycker det är hemskt att barn måste veta och kan prata om sådana saker. Men föräldrar döljer eller censurerar ingenting för sina barn här. Det hade satts upp en bild på ett hus och på bilden såg man insidan på en mage. Där hade någon lagt in 20tusen pesos och antingen så sa barnen att det var så mycket ett barn va värt eller så var det att den som tar kidnappar ett barn får 20tusen pesos.

Men de flesta barnen gick med oss och lekte där ändå. Vi började dansa och hade en uppvärmning, sedan försökte L dela upp barnen i två olika grupper. En grupp till mig som jag skulle leda och en till honom. Vi försökte blanda dem killar och tjejer i båda grupperna men det slutade med att alla killar var med honom och alla tjejer med mig.

Tjejerna här är jätte viga och duktiga på att röra på sina höfter men jag hade faktiskt lite svårt att lära dem en koreografi. Deras kroppar ville inte röra sig som min och när jag sa att de skule hitta på några steg var det också ganska svårt.

Sedan kom A och C, egentligen kom de för att C ville rengöra infekterade sår på ett par olika barn. Men nu blev det istället som att vi hade övat på uppträdanden som vi skulle visa för dom. Ls grupp var riktigt tuff, han hade lärt dom lite breakdans steg och de alla gjorde hjulningar på min hand. Min grupp hade väldigt svårt att göra dansen om jag inte dansade med.

Sedan var vi på bio och såg Sucker punch? Jag tror inte riktigt vi fattade den. Och efter det shoppade vi en massa.

Ryan kom hem till oss, och jag, han och A gick ut och dansade på Palladium. Dit darcy, Åsa och Maria senare också kom.

Torsdag 24 Mars

Amanda var sjuk idag, jag och C mötte upp L som hade med sig en liten överraskning till barnen.
Vi gick till evakueringscentret med scen. L hade en liten högtalare med sig som gav ifrån sig ett bra ljud kul! Vi dansade en massa olika dansstilar idag, det gick lättare för mig att vara med på det än den elektriska vågen genom armarna!

Jag tycker att det är bra att L är med oss, han behövs där. Små killarna behöver en kille som de kan se upp till, någon som ger dem tid. Och L är väldigt poppis bland pojkarna. När jag gick på gatan träffade jag på ett par små flickor som hade sminkat sig för att han var där, det tyckte jag var kul.
Vi hade också musiktävlingar med hans lilla högtalare, satte på kända låtar som var omgjorda till akustiska, väldigt roligt. Så kul man kan ha med lite musik!
Efter det åt vi tre pizza på Yellow cab mitt favorit ställe!

Det är som att L efter våra besök i Navotas alltid vill sitta på jeepneyn och reflektera med mig över vad han har sett och upplevt under dagen, det är absolut inget fel med det, det är bara det att jag talar inte den flytande engelskan han gör, så ibland händer det att jag bara nickar. Jag vet att jag borde ta tillfället i akt att fråga honom vad allt han säger egentligen betyder och lära mig den där avancerade Engelskan. Men efter en dag i Navotas med en massa barn som gått och hållit en i händer, armar och när det inte räckt till kläder så orkar jag faktiskt inte. Då reflekterar jag hellre bara tyst för mig själv eller snappar upp det jag orkar av det jag förstår.

Squaters

Deo hade fyllt år, så jag, A och C åkte till klubben Republic för att fira hans födelsedag. Min svenska kompis Ryan som precis anlänt vara också där. Och Lorenzo.

När vi mötte L stod han och pratade med en tjej från Frankrike som vi träffat lite snabbt tidigare. Hon är tydligen sångerska här i Filippinerna och har bott i detta land i 8 år.

L berättade vad han igår hade upplevt tillsammans med oss Navotas. Att det var så hemskt att en man blivit skjuten, att deras hus hade brunnit ner och sedan blivit rivna av regeringen. Hur de bodde nu. Då denna tjej sa: “Men vänta, är dess människor squaters eller är det deras mark?” Squaters kallas ställen och människor som bor på mark som inte är deras utan då tillhör regeringen. Jag svarade att de var squaters. Då denna tjej svarade: ”Då finns det ingenting att göra, det är regeringens mark” Då jag svarade: Människor behöver fortfarande någonstans att bo och det är 100 tals barn som dessutom drabbats av det här. “Woow, jag följer gärna med. Säg till om det finns någonting jag kan göra!” Säger hon upprört. “Du ska inte få följa med mig någonstans, din -----! För jag tänker inte gå runt och skämmas över dig.” tänker jag och vänder mig om. Hon fortsatte prata med L.

Jag vet att jag låter sådär aggressiv nu igen och hon är ingen ----- för att hon inte visste bättre innan vi informerade henne. Men jag tycker att det är väldigt sorligt att det ska behöva komma ett par turist volontärer till detta land för att berätta om människors situationer i detta land för folk som bor i detta land. Hur kan så många i detta land inte veta vad som händer? När mer än hälften av människorna i detta land pratar om korruption med ledsna ögon.

När vi berättade om denna situation för Sir Anton började han prata om att det finns professionella squawers. Människor som bygger upp en massa dyra lyxiga hus, lurar människor att marken är deras och sedan säljer dem.

Men jag tycker inte att man kan generalisera på det viset. Det känns som att jag vill bråka med hela världen om att människor som inte ens vet om att de bor i squawer områden drabbas av detta.

Avslutning i Pasig.

A sa att hon bjöd på taxi till Pasig för att hon var så trött på att åka jeepney och sa glad över att hon fortfarande hade pengar på sitt konto.
Problemet var bara att taxichauffören inte hittade dit vi skulle och vi kunde bara jeepeney vägen så det blev ett problem, vi körde runt i cirklar. Sedan visade det sig att avslutningen inte skulle vara där vi brukade ha skolundervisning. Så då åkte vi tillbaka till en annan plats för att möta upp Arlene. Och mellan taxin och en tricykel som vi tog med Arlene förlorade A sin plånbok, otur! Men som tur var så var det endast pengar i och inte en massa kort.

Vi var väldigt försenade till graduationen och kom precis till slutet. T. Anita hälsade på oss och sa: “You are so late!” Barnen hade vi nu nästan inte sett på två månader men dessa barn var av de första så de kunde jag namnen på, whoho! Detta var alltså innan jag fick namn hjärnstopp.

Barnen hälsade på oss med lipningar och grimaser. Och en sak som kom tillbaka till mig var att ingen då uppfattade mitt namn på detta stället, jag berättade att jag hette Marie med ett svenskt uttal kanske… Alla sa då till en början: Vadå? Vadå? Sedan fick jag heta Madell! Och jag orkade inte säga till dom så jag började reagera på Madell istället. T. Anita lärde sig typ mitt namn i slutet av veckan.

Och idag så blev vi uppropade i mikrofonen och T. Anita sa: Dessa tre har varit och undervisat hos er, minns ni vad de heter och de ropade upp C och As namn å så kom mitt: MADELL!! Haha..

Vi åt med barnen och sedan va det hejdå. När vi gick över en väg sa Arlene. Där borta brukade T. Anitas förskola vara innan den blev demolished. Jag minns hur hon demonstrerade och hur ledsen hon var. T. Anitas förskola har alltså inte alltid varit i ett litet tomt kapell.

Lek

Sedan var vi på vårat favorit center med scenen där L ville lära barnen dans men det fanns ingen musik så vi gjorde våran egen. Beatboxade och sjöng. Vi började med uppvärmning. Och sedan försökte han lära alla barnen hur man gjorde en våg med olika kroppsdelar, armarna och hela kroppen. Jag assisterade honom och försökte samtidigt lära mig själv den där arm grejen, vi hade väldigt roligt. Barnen och vi skrattade en massa.

Han sa en väldigt fin sak idag, han sa att vi skulle leka namnlekar, inte bara för att leka dem. Utan för att vi alla var en och upplevde allt detta som hänt tillsammans. Alla skulle stödja varandra i det.

Navotas 22 Mars Tisdag

Idag skulle Arlene och en vän till henne följa med till Navotas, vännen skulle donera en massa skolböcker. Så vi bestämde oss för att ta med alla leksaker och kläder som vi tänkt att donera under denna resa. Det var ett självklart val för oss att lämna alla de sakerna i Navotas. Lorenzo som vi har lärt känna skulle också med, de tre och C åkte taxi medan jag och A åkte jeepney och buss.

När vi kom dit var även Lilay där, de hade planer på att hålla i ett föredrag för föräldrarna och barnen i området i samband med att de gav ut allt material. Det gjorde att vi fick vänta ett tag med att sätta igång med våra lekar, ett av barnen som heter Rose-Mary berättade inför alla vad det var hon upplevde under dagen då alla hus blev förstörda. Jag tror att det var bra för Lorenzo att detta möte/ föredrag var för det gjorde nog att han fick en tydlig inblick och inte bara en massa berättelser från alla olika håll.

Sedan började några barn skriva önska brev till presidenten? Eller regeringen? I Filippinerna. Då lekte jag med resten av barnen, de har lärt mig otroligt många roliga lekar!

Sedan gick vi till Wawas evakueringscenter. C och A såg ut att vara omringade av en massa barn så jag bestämde mig för att visa Lorenzo omkring. Jag blev väldigt chockad över hur lugnt jag kunde berätta att det hade skett ett mord samt att det han nu såg var deras situation. Han ifrågasatte saker jag berättade som att det inte var sant väldigt upprörd men jag var bara lugn och fortsatte berätta.
Att det har gått runt 3 vita tjejer i detta område har folk tyckt varit väldigt trevlig och vi har bara fått positiv feedback över alla lekar vi haft med deras barn. Men att gå runt med Lorenzo kändes annorlunda, folk gav honom blickar som “WHO IS THIS GUY?!” tankar jag tror de tänker är tyvärr: “han är lång, ser utländsk ut och är med våra barn, är han tjejernas vakt eller är han pedofil?!”.. Men L gjorde ett väldigt gott intryck överallt. Själv säger jag mest hej och ler, låter folk prata med mig. Men L gick runt i evakueringscentret, skakade hand med folk, filmade namnen på alla offer som var på en lista och frågade saker. (Saker jag aldrig skulle fråga för att jag upplever att saker är uppenbart) Men han frågade dem och det gjorde att han skapade en massa långa konversationer med människor. Som t.ex. “Är det här ni tvättar era kläder” Det ser du väl! tänker jag. Och om han bara sa: “är det sant!?!” Så fortsatte människor att berätta och prata med honom.. Wow! Tänkte jag, jag kanske ska börja fråga uppenbara saker. Men Ls andra språk är Tagalog som han har studerat och hans första språk är engelska så han har det så mycket lättare. När människor svarar honom så förstår jag bara hälften av vad de säger.

Fdag

Isa hade väldigt svårt att släppa oss idag när vi skulle säga hejdå. En släkting till Isa skrattade och frågade oss om vi ville med hem till dem och äta mat. Jag sa att de skulle fråga T. Lyne om det. T. Lyne sa att vi kunde gå dit om 2 timmar för att det först skulle ätas sen var det ett möte men det var faktiskt Isas födelsedag!

Jag och C handlade ritblock, pennor och lite sjukhus leksaker.
Sedan somnade vi, man blir så himla trött av denna hetta!

Halv 4 var vi hemma hos Isa, stort var det för att bara bo tre personer i det huset! Mamman berättade att Isa hade tjatat på att vi skulle komma för länge sedan och att hon inte ville fira sin födelsedag med de andra gästerna för att vi inte var där. Bestämd och tydlig är hon Isa. Där åt vi god Filippinsk mat och sjöng karaoke med de andra lärarna som var med oss.

Sedan bjöd vi hennes familj till våran avslutningsfest i Sambalikahan som kommer att vara i nästa vecka. Hoppas de kommer!

Orättvisor

Visst finns det mycket som kan kännas orättvist och fel… Stora och små saker. De största felen, hemskheter, orättvisor jag bemött här är människor som har fått sina hem nerbrunna och sedan fått de överlämnade rivet pga av ett beslut från regeringen. Eller att en person blir skjuten för att han vill hjälpa sitt bostadsområde… Bli skjuten och mördad för att en mördare tror att man är någon annan?! Att ett beslut kommer att 350 familjer ska flytta tillbaka dit de en gång kom ifrån, provinsen. Där barnen aldrig bott och föräldrarna inte bott på hur länge då? Över 15 år?

Fortfarande kan jag inte stryka de där orättvisorna som är så små att de inte syns i människors ögon här i detta land men syns i mina… Svenska?

I en av klasserna i Kaunlaran går det en flicka. Alla barnen har sina mammor utanför klassrummet i korridoren där de alla står och väntar på sina barn och skvallrar om en massa saker. Bland alla de mammorna står det alltid en ensam man som inte står och pratar med dessa kvinnor, han ser alltid väldigt allvarlig ut och har oftast ganska bråttom hem med denna flicka som är hans dotter. Jag är väldigt mycket för genus och jämställdhet och tycker att det är bra att det står en pappa bland alla de 20 mammorna. Men jag har ju inte låtit bli att undra lite ändå…

När denna flicka kom fram för att ta sitt diplom idag var det inte pappan som gick upp på scen med henne, det var en ganska unga dam i kanske 20 års åldern. Arlene skakade hand med de båda och sa till damen: “Gratulationer mamma” Då damen svarar: “Jag är inte hennes mamma, hennes mamma är i Saudi” Och jobbar såklart!!!! Är det inte helt sjukt fel att en familjemedlem måste arbeta utomlands för att resten av ens familj ska ha det bra och klara sig ekonomiskt. Att en förälder typ måste arbeta utomlands för att kunna skicka ett barn i familjen till universitetet när det blir äldre?

I Sverige, Stockholm känns det som att alla skiljer sig titt som tätt och det är då en sak att inte växa upp med båda sina föräldrar. Men jag tycker faktiskt att det är hemskt att familjer inte är tillsammans för att den ena delen av familjen ska ha det gått ställt. Och att man endast får komma på semester i sitt hemland och träffa sin familj en gång vartannat år! Familjeliv på distans, det är hemskt fel för mig. Och orättvist, något fel i systemet.

21 Mars

Alla mina barn, vad jag kommer att sakna dem!
Det där speciella som man minns från vissa, hur relationen utvecklades och deras speciella grejer som de alltid gjorde.

George som alltid skrek på nationalsången och jag och C hade en konflikt med.
Pojken från porokdose som älskade att springa runt och bli jagad.
Flickan från porokdose som slogs lekte med pojkarna och blev dragen i håret men bara skrattade.
Kille från porokdose som alltid ställde sig och lutade sig mot mig och som var så förtjust i min ring.
Hon från Kaunlaran som kallade sig stor bebis.
John från Kaunlaran som de första gångerna aldrig hade någon penna men aldrig sa någonting om det. Jag trodde till en början att han var stum för att han hellre pratade teckenspråk med mig än att tala i ord.
Mark från Kaunlaran som följde med sin mamma på varje demonstration, som lekte bil och sprang runt och jagade.
Hon från Kaunlaran som alltid hade sitt lilla diadem som föll ner i ansiktet och varje lektion satt långt bak och “dagdrömde”
Pojken från Kaunlaran som var så kär i A!
Jenny från Kaunlaran som alltid var med sin mamma på demonstrationerna.
Isa från Kaunlaran som tyckte att vi skulle pussas varje gång vi sa hejdå.
Flickan från Kaunlaran som älskade att få “good job” stämplar.
Aliyah som jag dansade en massa för under fotograferings dagen.
Flickan från Kaunlaran som bodde så nära förskolan att vi sprang på henne varje gång vi gick in eller ut.
Salvie och hennes kompis som alltid ville att man skulle sitta vid deras bord och höll ihop vad de än gjorde!

Porokdose barn

Gruppbilder

Kaunlarans barn

Graduation Kaunlaran

Måndag 21 Mars

Idag var det avslutning för de 4 förskolorna vi varit på i Quezon City, Kaunlaran, porokdose, Lower Jasmine och den förskolan som T. Chat har i sitt hem.
Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av den här dagen men T. Lyne hade sagt att jag skulle sätta mig mina klackskor som vi handlade förra veckan tillsammans så det gjorde jag… Jag kände mig i alla fall färdig på dessa förskolor för att jag upplever att jag har förstått deras situation och att jag gjort allt jag kunnat på dessa ställen tillsammans med A och C. Det enda jag önska var att det funnits mer tid för lek.

Basketplanen som brukade stinka urin och de vilda basketmatcherna som jag alltid aktat mig för varje gång jag skulle gå över för att inte bli på sprungen var nu täckt med stolar, barn och en massa vuxna, mest kvinnor.

Alla förskolebarnen var klädda i vitt och föräldrarna var uppklädda och såg riktigt fräscha ut.
Jag såg en mamma stå och le mot mig, jag kände starkt igen henne men kom inte på vem det var i smink och finkläder. Vi hälsade och sedan ropade på sitt barn och det var inte förens jag såg Ashley som jag förstod vem mamman var. Vi tog foton ihop och jag kände mig som en jätte i mina klackskor!

Vi gick upp och lämnade våra väskor i T. Lynes hus.
När vi kom ner stod en pojke och tittade på mig på 3 meters avstånd, när jag vinkade åt honom så sprang han emot mig och jag fick en stor kram. Jag blev halvt chockad över detta, för det första för att jag inte upplever att detta är ett “kram” land. För det andra för att detta var en pojke som gick på förskolan i Porokdose där jag endast varit vid 4 fyra tillfällen för nästan över en månad sedan. Hade jag inte träffat honom idag hade jag nog faktiskt inte kommit ihåg honom. Men kramen och hans leende fick mig verkligen att känna att jag gjort ett intryck och något bra på deras förskola.

Lärarna hälsade oss välkomna och vi fick pappersdiplom som barnen har fast på våra stod det GUEST.
Vi hälsade på många av barnen och blev hänvisade att gå ut ur basketplanen för att vi sedan skulle gå in alla tillsammans. Jag måste säga att det är väldigt svårt för mig att stå stilla i ett led och föregå som gott exempel när det är så många barn som man tycker så mycket om omkring en, jag hoppade runt och high fiveade alla, gjorde en liten glädje dans. Sedan gick alla och satte sig, vi tre skulle sitta på scenen där diplomen skulle delas ut och där det pratades i mikrofon. Det var en god överblick över alla barnen. A sa att hon inte kände igen en enda unge, att det bara var barn från de andra förskolorna men alla var där. Det va dock väldigt svårt att se skillnad på dem när de alla hade vita rockar och gradueringshattar.

Det föregick en väldigt massa vuxen prat som gjorde att barnen tappade fokus, små slogs lite och drog av hattarna på varandra som inte riktigt satt fast. Jag tyckte att det var lite tråkigt så jag hoppade ner från min scenplats och satte mig bland barnen.

Diplom till alla delades ut, vissa fick medaljer också för om de hade varit extra bra på någonting. De gick alla upp på scen med en anhörig och skakade han med alla på scen, alla utom mig eftersom jag inte ville sitta på scenen och se ut som en uttråkad gäst. Jag satt bland alla förskolebarn och hurrade högt..

Vissa föräldrar grät när de kom upp på scen och tackade lärarna till 1000, tänk hur tacksam man är när någonting inte tas förgivet. Förskola gratis, klara av att börja skola… Och T. Chat grät när vissa av hennes barn kom upp och fick diplom. Jag förstår henne, känslan av att kämpa med att barn ska klara en massa saker och när de lyckas… Jag hurrade ju såklart extra högt när det var barn jag kände extra väl. Arlene sa till och med: Jaha så det är en av dina favoriter? Jaa, jag är kär i Mark! Hehe..

Sedan var det uppträdanden, barnen pratade i mikrofonen och de dansade och sjöng, Lower Jasmine klassen uppträdde till Shakira med T. Maris dotter i mitten, de var otroligt duktiga.

Sir Anton, 20 Mars

Anton är våran granne, han är professor i manus skrivande och regissör. Han hade bjudit med oss på en av hans elevers gradationer. Vi kom till ett stort hus, ett galet stort hus som va skit fint! Jag tyckte nästan att det var olagligt att bo så lyxigt i ett land där folk bor så fattigt. Det var så fint att vi typ inte vågade röra oss i huset eller visste om vi kunde sätta oss i deras finns soffor. Och Anton sa att vi skulle komma i våra vanliga kläder, det ångrade vi nu. Det va inte själva stället i sig som va det hemska men vi hade kommit dit innan Anton, vi var de första gästerna. Hushållerskan som släppte in oss hade ingen aning om vilka vi var och visste inte i vems hus vi var i.

Men sedan började det rulla in en massa folk och Anton kom också.
Vi hade en jätte trevlig middag, Anton pratar skit mycket och är homosexuell, han drog skämt om sig själv hela tiden! Sedan satt vi på deras utegård och började lyssna på eleverna som läste upp sitt skrivande. Sedan började det regna och vi flyttade in. Väldigt bra berättelse, vissa hade skådespelare med i sina men de alla hade skrivit berättelser om situationer som fanns i deras omgivning. En berättelse var på språket Waray, som de talar i Leyte, Tacloban. Denna elevs tidigare lärare hade uppmuntrat henne att skriva på det språket för att annars kommer det snart bli ett språk som dör ut, ett språk som bara talas på gatorna av de oskolade. Jag var där i somras och deras melodi är väldigt annorlunda, jag tycker det låter lite som arabiskt bebis språk. Men jag kunde ändå förstå lite.

En annan skrev om Filippinernas kulturarv… Men den jag fastna mest för var ändå den första. Den handlade om en kille som vaknade upp en dag och plötsligt insåg att han befann sig i ett homosexuellt förhållande. I Filippinerna är det så accepterat med homosexualitet, pojkarna i detta land vet om de är det från att de är 6 år? Och överallt finns det transvestiter. Men killen i den här historian inser plötsligt att han vill ha barn, en riktig familj och han börjar diskutera med sig själv om att han är en kille, en riktig kille. Ingen transvestit.

Det fick mig att tänka på Rosario är död boken, det var en riktigt hemsk bok. Men jag ska läsa om den. Hur blev homosexualitet så accepterat i ett katolskt land? Är barnprostitutionen en av anledningarna till det?

Lördag

Darcy bor i en subdivison 10 minuter ifrån oss, där har de pool.. Så skönt med bad i denna värme! Till en början va det bara jag och C som badade, efter kanske en timmes tjat och vattenstänk på A kom hon också i och då hade moln täckt solen men det var ändå kul..

Till kvällen gick vi 4 och såg Red Riding Hood på bio.

Fredag kväll åäö

Jag träffade två kusiner och två vänner till dem som bor i närheten av Navotas...
Vi sjöng karaoke i ett köpcentrum och sedan tog de mig till en nationalpark som jag inte minns namnet på men där va det fint.

Demolished, 18 Mars

Demolished? Stavas det så? Vet alla vad det innebär? Jag vet inte om jag riktigt gjort det förens idag. Jag kunde inte hoppa runt och vara lika glad med barnen idag som jag brukar göra så jag tog det ganska lugnt och pratade med en kvinna från bostadsområdet.

När jag är fysiskt aktiverad så är jag är väldigt intensivt engagerad? Vilket gör att jag då sällan för längre eller djupare konversationer med människor. Det enda exemplet jag kan dra är t.ex.. När jag är ute för att dansa, då dansar jag hela tiden, från början till slut, jag börjar inte prata med människor mer än på ett ytligt sätt, för jag ska fortsätta dansa! Och så känns det lite här, dans är väl mer intensivare med hög musik men här är jag är väldigt inne i leken. Jag vill ge barnen ett par roliga stunder i de minnen de kommer ha av att deras hus brunnit ner och de bott på evakueringscenter.
Jag får en väldigt fin, glad och lättsam kontakt med många av barnen här men ganska få djupare och riktigt personliga kontakter. På den “korta” tiden som jag är här under dagarna så ska jag vara med alla, se till att alla blir sedda så jag ger nog sällan personer tiden att bli djupare, språket är ju ett litet problem i sig själv... Även om jag har några favoriter.

Hoppsan, jag vet inte vad kvinnan jag nu kommer skriva om heter. Jag brukar ha väldigt lätt för namn men under den här resan har vi träffat så många människor att namn inte går in i mitt huvud längre.

Vi pratade kultur, hur det var i Sverige, hur det var i andra länder… Hon sa att hennes hus var förstört men att hon inte kunde sova på evakueringscenter för att det var alldeles för mycket ljud. Sedan gick vi och tittade på hennes hus, hennes hus var en av de som inte var drabbade enligt mig. Jag tänkte att detta var ett fattigt bostadsområde och så som hennes hus såg ut skulle en fattig familj kunna bo. Jag sa att hennes hus hade klarat sig väldigt bra då hon svarade mig: “Nej, detta hus brukade vara tre våningar och riktigt fint. När de kom för att förstöra mitt hus vägrade jag att lämna det. Jag arbetade 5 år i Saudi Arabien för att bygga upp det och sa att om de skulle förstöra mitt hus så skulle de göra det med mig i det. Jag ska dö i mitt hus! Det är enda anledning till att det står kvar.”

Jag har knappt ägnat en tanke på hur dagen då allas hus blev förstörda var. Som att det inte var tillräckligt med att allt brunnit upp så har det som blev kvar blivit förstört pga ett beslut från regeringen. Folk demonstrerade, ställde sig i rad och knöt sina armar för att folk inte skulle kunna förstöra det som var kvar av deras hus. Folk ställde sig i sina hus och vägrade lämna dem, människor blev skadade, 4 vuxna dog och något barn. Och anledningen till att några hus halvt är kvar är för att människor vägrat lämna dem och för att några av folket från regeringen har tänkt: Om jag förstör detta hus kommer jag också att döda en människa?

Jag frågade om jag fick ta en bild på henne tillsammans med hennes hus och det fick jag. Sedan sa hon: “Vad ska du göra med dessa bilder? Ska du hitta några sponsorer till oss som kan hjälpa oss att bygga upp det här?”

Det är väldigt mycket jag önskar att jag kunde göra, jag känner mig plötsligt väldigt liten på den här planeten, jag trodde inte att jag skulle vara med om det här på min volontärresa.

Jungfru

Vem är jag egentligen?
Jag har aldrig tidigare sett mig själv som en extrem person med en massa starka åsikter men det har jag nog, bara det att jag inte hävdar dem allt för mycket? Jag brukar få ha saker på mitt sätt utan att behöva bråka. Jag lever ett väldigt bekvämt liv utan för många plikter och jag gör väldigt sällan saker jag inte vill göra. Jag är sällan arg i längre tider och tycker om att vara glad. Jag bestämmer väldigt mycket saker själv och bryr mig inte riktigt om ifall andra inte tycker samma sak som jag. Jag gillar att ha rutiner för att jag fladdrat runt och väldigt mycket som tonåring och försöker fortfarande hinna med alldeles för mycket saker på för kort tid ibland. Det är alltid väldigt många saker och människor som står på min viktighets/göra lista. Och så finns det de saker som aldrig blir gjorda som jag önska att jag gjorde!

Idag åkte vi tre i taxi tillsammans med en kille som heter Lorenzo. Han är från Filippinerna men är uppväxt på Hawaii. Han studera någonting med kultur och utforskar nu hiphopkulturen i Filippinerna om jag har förstått det rätt. Jag har bara träffat honom en gång tidigare och pratade inte så mycket med honom då.

Vi började prata stjärntecken och han sa: Jungfru? Är du väldigt renlig av dig och måste ha det städat?
A och C nickar med hela huvudena och svarar JAAA, det är hon! Sedan säger han: “Och så är du storasyster också, det är därför du är så bossig!” Det är jag väl inte, eller är jag det? Den sista repliken chockade mig lite men han sa det inte på ett elakt sätt. Jag protesterade i argument då han sa: ”Det finns ingenting att göra något åt, det är skrivet i stjärnorna”.

Jag är ute ur mitt skal och har lämnat min trygghetszon. Här finns det ingenting som är rutin mer än att vi äter lunch runt 12 tiden på vardagar. Jag vet inte om jag alltid tycker om mitt “jag” här, på några vis så förstör det min inre harmoni som jag tycker att jag funnit i Sverige. Det är som att jag utsätts för en massa saker som jag i Sverige kan ignorera. Jag föredrar att ignorera jobbiga situationer och människor med beteenden jag inte tycker om. Men här kryllar det av dom! Samtidigt så känner jag mig mer färggrann i detta land då jag blir ifrågasätt och måste göra flera aktiva val varje dag. Det är verkligen en utmaning att försöka leva efter sitt eget system när landet har ett helt annat och de två vännerna man bor med har lite annorlunda system. Men i helhet har jag det ändå jätte bra.
Hoppas bara att jag inte återvänder till Sverige som en bråkstake! hehe

MORD, 17 Mars

Den här dagen va så jävla jobbig att jag har skjutit upp att skriva om den. Det har gått en vecka och jag har fortfarande svårt att ta till mig vad det varit som hänt för jag känner mig helt tom av chock.

Vi tre åkte till Navotas, jag och A bestämde oss för att äta innan vi gick in i bostadsområdet men C gick före. Medans vi sitter och äter får jag ett sms av C där det står “Bara så att ni vet så är alla här i sorg… Berättar när ni kommer.” -“Så typiskt C att bara säga halva saker” säger jag till A “tror hon att vi inte kommer att tänka på det under hela vår måltid..?” Så kommer ett till sms: “Eller… det har skett ett mord här. En av ledarna…”

Jag och A går mot huset vi alltid varit i, folk omkring går med huvudena böjda och talar i låg ton. I huset sitter fem kvinnor och sjunger sorliga sånger efter varandra mot en affisch på väggen på en man som vi träffat och pratat med för bara två dagarna sedan. Och på marken är ett ljus tänt. Där satt vi i tystnad ett tag, utan mer vetskap än att det skett ett mord. Bredvid detta hus är ett kapell, en stund senare fylldes det med prydnader och en kista bars in.

Husen där bakom är fortfarande kvar och ytan utanför kapellet är inte speciellt stor, där samlades en massa folk, med en massa gråt och skrik, en så häftigt att det såg ut som att hon höll på att få ett epilepsi anfall. Jag och A gick iväg och lekte med barnen medan C sa att hon kände att hon behövdes där. Min chock och känsla av hjälplöshet gjorde mig tom och stum, det enda jag kände va: Sånt här ska inte hända. Och det tänkte jag inte säga till alla dessa människor som stod och sörjde. “I mitt bästa Sverige händer inte sådant här, inga sådana stora bränder, ingen regering som förstör folks hus för att de vill bygga upp annat, och folk mördare inte för politik” Ironiskt dum kände jag mig!

Senare kom Max, Arlenes konstnär kompis och berättade vad som hänt.
Antonio Homo var i samma hus som många andra igår kväll vid halv 9 på kvällen, där de satt och pratade. Plötsligt hörs ett klink i gallret som sitter i fönstret bakom Antonio. Folk ser lite av en mans ansikte och en pistol, Antonio blir skjuten i huvudet på mindre än en meters avstånd. Mördaren säger till någon: ”Nu är det gjort!” Sedan försvinner tre män hastigt iväg enligt grannområdet.

I bostadsområdet hade Antonio inga fiender, han var den som kämpade för hela bostadsområdet. Många tror att Antonio blev misstagen för att vara någon annan. På samma plats som Antonio blev skjuten på hade en annan kille suttit i två timmar, Antonio bytte tröja till en i samma färg som honom och hade bara suttit på den platsen i 7 minuter.

Den analysen kan inte ha fått någon att känna sig bättre… Mördad av misstag? Blir det då ett till mord?
Jag frågade Max vad han trodde att den som skjutit tänker och Max svarade att han antagligen gjorde det för pengar. Men många tror också att han blev mördad av något politiskt syfte…
Jag har haft väldigt svårt att ta till mig denna händelse för det första jag tänkte på var mig själv. Och det kan ju verka väldigt ego men jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ta till mig mordet för att det känns alldeles för tungt och jobbigt, jag vill inte gräva och må dåligt. Jag kunde bara tänka, fan va glad jag är över att jag lyssnade på min inre känsla och bestämde mig för att inte övernatta här! Det hade annars verkligen kunnat vara igår då vi bestämt oss för att övernatta och det hade säkert blivit i det huset! Mördarna hade inte säkert inte dragit sig för att skjuta någon pga av att det satt tre vita i det huset.

Så vad händer nu? De letar efter en mördare i ett bostadsområde där folk är rädda för att prata. Det enda folk såg av denna man när Antonio sköts var att mördaren inte hade en typisk filippinsk näsa utan hade ett ganska tydligt näsben.
Jag gick in i kapellet och upptäckte att kista var öppen, då vågade jag inte gå fram till kistan.

Gäster

På något oplanerat sätt hade vi två gäster till middag JP och Darcy. Jag och C lagade för fullt. JP hjälpte till lite, förolämpade mig och sa att jag inte var så händig/ duktig med fingrarna i att laga mat, skära upp saker? Människor som inte kan koka ris utan riskokare kan ju inte heller va så duktiga??!
Jaa, jag är skogsirriterad på dagens händelse. Men vi hade en trevlig kväll ändå.

Leva i synd

Jag har tidigare under min konfirmation pratat med Skolprästen om vad leva i synd innebär och jag har inte tyckt om orden: “att vi lever i mer synd än vad vi vet om”. Då tänkte jag typ: “vadå? jag försöker bry mig om alla, jag gör inte saker jag vet är fel och jag gör så mycket som inte är för min egen skull, t.ex. källsortering, jag bryr mig ju om saker som världen kan drabbas av om typ över 200 år!” (för många människor är det säkert en självklarhet att källsortera men det är ingenting jag är uppväxt med, det är ett aktivt val jag gjort pga medvetenhet.)

Men här känner jag det, fler gånger om dagen, jag känner mig väldigt hjälplös i många situationer och jag gör ingenting åt saker jag hade kunnat göra något åt som jag vill göra saker åt.
Jag ger flickan mat som hänger på gatan över 18 timmar om dagen för att hennes mamma säljer cigaretter där, när jag egentligen har råd att betala hennes skolgång!

Det finns väldigt många citat om Gud i detta land och ett jag funnit lyder:
“Do your best and God will do the rest” Jag hade verkligen kunnat leva efter det i Sverige men jag har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till det i detta land!!

Det fick i alla fall ändrade tankar om en sak jag bestämt mig för: Från och med nu så ska jag ge alla barn som kommer på jeepneys minst en peso. Jag vet inte vad det är jag sponsrar men jag har heller ingen aning om vad det inte är jag sponsrar. Kanske ska jag börja springa runt med kex i väskan. Det har kommit på en pojke på vår jeepney två dagar i rad och han ser ut som att han blivit uppdragen från sin sovplats utan att ens vakna till med variga ögon. Och jag tycker så synd om honom!

Idag nekade Jag tillsammans med minst 10 stycken andra en kvinna i över 70 års åldern en övernattning någonstans för att jag inte vågade ta hem henne och för att jag då inte visste vart jag skulle vända mig.
Hon kom till gymmet idag när jag satt utanför. Hon pratade med ägarna som även bor i gymmet och berättade att hon rest enda från provinsen hit för att hälsa på sitt barn men att de rest till en annan provins pga en begravning. Hon visste inte när de skulle komma tillbaka men bad om en övernattning någonstans. Så nyfikna som alla är så frågade många vad det handla om, minst 10 stycken fick veta detta men alla nekade det. Jag ville så gärna göra någonting men jag visste inte vad jag kunde göra. Jag förstår lite de på gymmet, de är väl studenter och bor med sina familjer eller i trånga studentrum men att inte bry sig alls? Efter en kvart sa den gamla kvinnan med en stor väska; Okej, om ingen vill hjälpa mig så ska jag gå. Den personliga tränaren gav henne 100 pesos och hon sa: Låt mig sova över hos dig. Men han svarade att han bor alldeles för långt bort.

Jag mådde så dåligt! JP skrattade och sa: Varför tar du inte hem henne? Mitt svar va; Vi bor i ett hus där det inte finns någon yta att förvara värdesaker på. Inte en enda dörr finns det i huset mer än till toaletten och jag bor inte där ensam. Han svarade att hans anledning var att han inte bodde ensam heller men det fanns inget mänsklighet i honom enligt mig. Han sa att om hon kunnat ta sig hit så kan hon ta sig tillbaka dit hon kom ifrån också. Jag ville bara slå till honom med någonting i huvudet, jävla blinda tönt! Det är inte så det fungerar här svarade jag, folk har inte råd att ta sig till ställen hur som helst. Och han började babbla på om alla som knackade på deras grind och tiggde mat, att det händer minst 3 gånger i veckan men när de kommer med mat så vill de inte ha, då säger de att de vill ha pengar.
Men denna kvinna bad om en plats och sova och då började han prata om att denna tant kunde ringa människor och att hela deras hem kunde bli rånade. Jag blev väldigt irriterad på honom, trodde alla att hon var en galning, någon som tänkte råna dem? Kanske arg jag arg på JP för att lätta på mitt eget samvete? Men jag tyckte han talade om det hela alldeles för nonchalant.

Jag hoppas verkligen denna äldre tant hittade någonstans att sova… Så “do your best” jag tror verkligen inte att alla goda tankar som man tänker men inte utför går in i “do your best” jag lever i mer synd en jag är medveten om.

Kaunlaran

Dagen skulle börja klockan 9 men folk har ju sin Filippino time här så det började inte förens klockan 10...
Idag var en dag då läraren berättar för barnen vad de får för betyg, som en förberedelse till gradationen. Här skulle allt tas upp offentligt, de tre klasserna var samlade i den i korridoren utanför klassrummet. Inget möte med bara föräldrar och enskilt barn som i Sverige.
Barnen kom i sina finaste kläder, det var inte skoluniformer som gällde idag. Pojkarna hade på sig sina finaste T-Shirts och många av flickorna hade på sig riktigt fina prinsessklänningar, sådana finns det många av här på marknaden. Vissa av flickorna hade lite läppstift och andra var så sminkade att jag ville skratta. Som påsk kärringar såg de ut!

Det kändes som en väldigt lång dag fastän den inte höll på i mer en tre timmar, väldigt rörigt med så mycket människor. Och barn skulle ropas upp en och en, två gånger om, fotograferas med sina diplom och öva på talen som de skulle hålla i på Gradationsdagen.

Det är verkligen en annorlunda relation till barnen här och i Navotas, i Navotas är vi i bostadsområdet och alla som är med oss har varit med oss för att de själva velat det. Här har vi varit lärare och barnen ska alltid ha visat repsekt och kallat oss för teacher. Idag var första gången i Kaunlaran utan lektioner och i all rörelse så fick kände jag att jag fick ett annorlunda umgänge till barnen. Jag behövde inte hålla koll på allihopa, jag kunde umgås med dem en och en. Jag önskar att det hade varit så från början med dem, att vi hade haft mer ”special tid” och lek med barnen än att endast ha varit extra lärare. Skillnaden på detta ställe och Navotas är också att om vi åker tillbaks till bostadsområdet i Navotas så kommer förhoppningsvis de flesta människorna bo kvar. Men om vi kommer tillbaka till Kaunlarans förskola som kommer det att vara nya barn… Och man vill ju träffa sina gamlingar samlade någon gång igen!

Massageee

Aldrig blir vi helt ensamma, även när vi har vilostund är det några som tar hand om oss!

Ja, jag är bortskämd här!

15 Tisdag

Sommartiden i Filippinerna är nu här och det har börjat bli riktigt varmt. Jag blir väldigt trött av att gå i solen och har känt mig som en Zombie på kvällarna de två senaste dagarna. Idag var vi tillbaks i Navotas igen, vi satte igång med lekarna rätt så snabbt.

Vid vårat favorit evakueringscenter finns det en scen och mark nedanför, där brukar det också vara skugga så där var vi nästan hela dagen.

Amanda och Cecilia hade med sig golvkritor och ritade en massa. Jag lekte en massa klapp rams lekar som barnen lärt mig och sedan lärde jag dem en klapp rams lek. Den är svensk vad jag vet men den är inte på svenska, ska nog lära de en sång på svenska mer än huvud axlar knä och tå innan vi lämnar detta ställe. Men jag lärde dem en klappramsa som går.

Så makaroni, tion torska marorska marorska marorska, tion tion “puss puss puss” (ändrat till kiss) tion tion kiss kiss kiss, one two three. Blev väldigt poppis, den bara ploppade upp i mitt huvud, tror inte jag lekt den sedan klass 3...

Sedan skrev jag upp ramsor som de lärt mig, känner typ att jag måste åka hem och öva hehe!

Evakuerings center

Vissa har ett skynke för, andra ingenting alls, inget privatliv, inga hemliga förmögna gömmer...

Ca 60 familjer delar tex på en basketplan...

Jag vill inte!

Vi hälsade på en massa människor som var engagerade i bostadsområdet, områdes kaptenen och andra… Det pratades om hur de skulle göra ifall vi ville sova över. Lilays pojkvän var där, en hjälpsam kille som inte skämdes för att prata Engelska! Han är med i någon förening och har varit i detta område sedan branden utlöstes. Han brukade sova i huset vi nu satt i. Jag tittade mig omkring, en provisorisk trädörr, en förstörd toalett, vindskydd till tak, en träsäng. De ursäktade sig för att de inte hade några el fläktar och sa de kanske inte skulle ha det fören om ett år och att detta var något av de bästa hus de hade kvar.

Barnen slutade stå vid dörren och gick in i huset, det blev fullt med barn så vi bestämde oss för att gå ut och leka. Det var en väldigt liten jämn yta att leka för att det överallt för fullt av cementklossar.

Vi fick höra att de precis hade rensat bort en del för att det skulle vara lättare för oss att ta sig till detta hus. Vi gick och tittade på tre evakuerings center. De önskade att vi skulle leka vid ett som låg vid vattnet i ett område som heter Wawa. För att det skulle vara mest familjer där, evakueringen var på en basketplan och på en del av den ytan fanns det plats för lek. Det kom barn från alla olika håll och de kändes som att det nästan blev 100 stycken tillsammans med de som redan följt efter oss från de andra två evakueringsplatserna. Det märktes vilka vi hade träffat tidigare för där fanns barn som kunde våra lekar med ansikten jag inte kände igen. Men det var också en massa barn från bostadsområdet där som sprang runt och röjde en hel del och undrade vad tre ”amerikaner” gjorde där.

På kvällen tog jag upp samtalsämnet övernatta i Navotas. Att det inte finns en toalett, några riktiga madrasser och att taket för tillfället består av vindskydd är obekvämt men för mig känns det inte tryggt. Människorna i Navotas må vara de mest gästvänliga men när folk förlorar sina hem och inte har några pengar så tar människor till med vilka metoder som helst för att få det bättre, och jag är “rik” västerlänning! Jag tänkte inte kräva en livvakt som vakade över mig under hela natten för att känna mig trygg men jag tänkte inte heller utsätta mig för att kanske bli hotad till livet eller bli kidnappad. Jag kan inte lita på att 350 familjer med alla människor där i är mentalt stabila.

Och jag kan inte kväva min trygghetskänsla så efter att jag sagt det till C och A så bestämdes vi oss för att inte ha några övernattningar där.

Back in Navotas

Erving är våran kontakt person i detta distrikt, an var inte till så stor hjälp sist vi var här. Han pratade knappt med oss då och när han väl gjorde det var det väldigt mumligt (vilket han kanske inte kan hjälpa) men dessutom så skämdes han. Jag orkar inte ha kontaktpersoner som skäms över att prata med oss, det funkar inte för mig!

Han var försenade till vår mötesplats men jag förväntade mig inget annat för de hade han varit de två tidigare gångerna också, vi satte oss och åt frukost i väntan på honom som kom 20 minuter senare.

När vi gick av i San Roque sköljdes en känsla över mig, det kändes så värdefullt att vara där sist. Vi gick på samma väg som vi gick på för över en månad sedan. Tankar ploppade upp, vilka skulle vara kvar? hur skulle det nu se ut? Vi passerade skolan som vi lekt på och alla då var evakuerade på.

En bit längre fram såg jag en tjej som lekt i min grupp alla de tidigare gångerna. Det var människor emellan oss men jag såg hur hennes blick sökte efter mig. När vi såg varandra tydligt sa hon: Ate Marie! (Hon kom ihåg mitt namn! Jag var så glad att se henne och ville bara krama om henne… Vi har tidigare fått information om att människor har börjat dö av smittsamma bakterier… Men inte hon!) Men vi stod bara och tittade på varandra en lång stund, kändes det som.

Husen där branden skett var rivna och jag förstod inte vad det var som hade hänt. När vi gick bland de rivna husen ropade en pojke ett ord ur en lek vi lärt dem. “Tambol tambol” Tambol betyder trumma…

Vi gick in i ett hus som inte var helt förstört och satte oss. Erving sa ingenting till oss och försvann iväg. En massa barn flockades vid dörren och frågade ifall vi skulle leka med dom idag igen.

Flickan som jag mötte vid vägen heter Syrell, hon är 9 år och bor på ett evakueringscenter tillsammans med sin mamma, pappa och två yngre syskon. Jag frågade henne hur det va att bo där och hon svarade att det var helt okej men att det var svårt att sova för att det alltid var något av alla barn som grät under natten.