Graduation Kaunlaran

Måndag 21 Mars

Idag var det avslutning för de 4 förskolorna vi varit på i Quezon City, Kaunlaran, porokdose, Lower Jasmine och den förskolan som T. Chat har i sitt hem.
Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av den här dagen men T. Lyne hade sagt att jag skulle sätta mig mina klackskor som vi handlade förra veckan tillsammans så det gjorde jag… Jag kände mig i alla fall färdig på dessa förskolor för att jag upplever att jag har förstått deras situation och att jag gjort allt jag kunnat på dessa ställen tillsammans med A och C. Det enda jag önska var att det funnits mer tid för lek.

Basketplanen som brukade stinka urin och de vilda basketmatcherna som jag alltid aktat mig för varje gång jag skulle gå över för att inte bli på sprungen var nu täckt med stolar, barn och en massa vuxna, mest kvinnor.

Alla förskolebarnen var klädda i vitt och föräldrarna var uppklädda och såg riktigt fräscha ut.
Jag såg en mamma stå och le mot mig, jag kände starkt igen henne men kom inte på vem det var i smink och finkläder. Vi hälsade och sedan ropade på sitt barn och det var inte förens jag såg Ashley som jag förstod vem mamman var. Vi tog foton ihop och jag kände mig som en jätte i mina klackskor!

Vi gick upp och lämnade våra väskor i T. Lynes hus.
När vi kom ner stod en pojke och tittade på mig på 3 meters avstånd, när jag vinkade åt honom så sprang han emot mig och jag fick en stor kram. Jag blev halvt chockad över detta, för det första för att jag inte upplever att detta är ett “kram” land. För det andra för att detta var en pojke som gick på förskolan i Porokdose där jag endast varit vid 4 fyra tillfällen för nästan över en månad sedan. Hade jag inte träffat honom idag hade jag nog faktiskt inte kommit ihåg honom. Men kramen och hans leende fick mig verkligen att känna att jag gjort ett intryck och något bra på deras förskola.

Lärarna hälsade oss välkomna och vi fick pappersdiplom som barnen har fast på våra stod det GUEST.
Vi hälsade på många av barnen och blev hänvisade att gå ut ur basketplanen för att vi sedan skulle gå in alla tillsammans. Jag måste säga att det är väldigt svårt för mig att stå stilla i ett led och föregå som gott exempel när det är så många barn som man tycker så mycket om omkring en, jag hoppade runt och high fiveade alla, gjorde en liten glädje dans. Sedan gick alla och satte sig, vi tre skulle sitta på scenen där diplomen skulle delas ut och där det pratades i mikrofon. Det var en god överblick över alla barnen. A sa att hon inte kände igen en enda unge, att det bara var barn från de andra förskolorna men alla var där. Det va dock väldigt svårt att se skillnad på dem när de alla hade vita rockar och gradueringshattar.

Det föregick en väldigt massa vuxen prat som gjorde att barnen tappade fokus, små slogs lite och drog av hattarna på varandra som inte riktigt satt fast. Jag tyckte att det var lite tråkigt så jag hoppade ner från min scenplats och satte mig bland barnen.

Diplom till alla delades ut, vissa fick medaljer också för om de hade varit extra bra på någonting. De gick alla upp på scen med en anhörig och skakade han med alla på scen, alla utom mig eftersom jag inte ville sitta på scenen och se ut som en uttråkad gäst. Jag satt bland alla förskolebarn och hurrade högt..

Vissa föräldrar grät när de kom upp på scen och tackade lärarna till 1000, tänk hur tacksam man är när någonting inte tas förgivet. Förskola gratis, klara av att börja skola… Och T. Chat grät när vissa av hennes barn kom upp och fick diplom. Jag förstår henne, känslan av att kämpa med att barn ska klara en massa saker och när de lyckas… Jag hurrade ju såklart extra högt när det var barn jag kände extra väl. Arlene sa till och med: Jaha så det är en av dina favoriter? Jaa, jag är kär i Mark! Hehe..

Sedan var det uppträdanden, barnen pratade i mikrofonen och de dansade och sjöng, Lower Jasmine klassen uppträdde till Shakira med T. Maris dotter i mitten, de var otroligt duktiga.