Back in Navotas

Erving är våran kontakt person i detta distrikt, an var inte till så stor hjälp sist vi var här. Han pratade knappt med oss då och när han väl gjorde det var det väldigt mumligt (vilket han kanske inte kan hjälpa) men dessutom så skämdes han. Jag orkar inte ha kontaktpersoner som skäms över att prata med oss, det funkar inte för mig!

Han var försenade till vår mötesplats men jag förväntade mig inget annat för de hade han varit de två tidigare gångerna också, vi satte oss och åt frukost i väntan på honom som kom 20 minuter senare.

När vi gick av i San Roque sköljdes en känsla över mig, det kändes så värdefullt att vara där sist. Vi gick på samma väg som vi gick på för över en månad sedan. Tankar ploppade upp, vilka skulle vara kvar? hur skulle det nu se ut? Vi passerade skolan som vi lekt på och alla då var evakuerade på.

En bit längre fram såg jag en tjej som lekt i min grupp alla de tidigare gångerna. Det var människor emellan oss men jag såg hur hennes blick sökte efter mig. När vi såg varandra tydligt sa hon: Ate Marie! (Hon kom ihåg mitt namn! Jag var så glad att se henne och ville bara krama om henne… Vi har tidigare fått information om att människor har börjat dö av smittsamma bakterier… Men inte hon!) Men vi stod bara och tittade på varandra en lång stund, kändes det som.

Husen där branden skett var rivna och jag förstod inte vad det var som hade hänt. När vi gick bland de rivna husen ropade en pojke ett ord ur en lek vi lärt dem. “Tambol tambol” Tambol betyder trumma…

Vi gick in i ett hus som inte var helt förstört och satte oss. Erving sa ingenting till oss och försvann iväg. En massa barn flockades vid dörren och frågade ifall vi skulle leka med dom idag igen.

Flickan som jag mötte vid vägen heter Syrell, hon är 9 år och bor på ett evakueringscenter tillsammans med sin mamma, pappa och två yngre syskon. Jag frågade henne hur det va att bo där och hon svarade att det var helt okej men att det var svårt att sova för att det alltid var något av alla barn som grät under natten.