21 feb

Vi tre åkte till T Lyne där A skulle stanna, C skulle vara på Porokdose med T Cherry och jag skulle bli hämtad av en ny lärare som heter Maris, hon har sin förskola i ett område som heter Lower Jasmin.

C följde med mig och T Maris, hos henne var det bara en lektion från klockan 13 så vi var med hos T Cherry också. När vi kom till Porokdose stod de och hamrade ihop en bänk som hade gått sönder. C hade handlar kritor och vi gjorde en hopp hage utanför. Barnen hoppade vilt och hade otroligt kul precis innan lektionen började, det gjorde att de hade rätt svårt att varva ner när det väl var dags.

Det är väldigt vilt och rörigt i Porokdose, barnen springer in och ut ur det som är deras klassrum, går hem och hämtar material, springer hem och kissar, springer iväg och handlar kex… Men det är väldigt kul, dessa barn är väldigt uppmärksamhets sökande. Pojken som stått och lutat sig mot mig de två senaste dagarna där anser typ att han har monopol på mig och det funkar inte helt. Det röriga har gjort att man kommit barnen närmare på något vis, tror faktiskt de mer ser oss som lekkamrater än lärare.

Efter lunch åkte vi till T Maris i Lower Jasmin. Hon har skolan i sitt hem och där finns material, dock finns ingen el, väldigt mörkt, små hål till fönster. Jag förstår inte hur man kan undervisa på det sättet i mörkret, då kan man väl lika gärna undervisa utomhus? Husen där är byggda på en viss höjd och under de smala gatorna som inte är av cement överallt är det en avloppskanal där allt rinner… T Maris hade en grupp på 10 barn, de var väldigt lugna. Jag tror det faktiskt har att göra med vem som är läraren. Under hela lektionen sa inte T Maris en sak som de sagt på alla de andra ställena om och om igen. Ordet: Ano? Betyder: Vadå? Om barnen inte räknar alfabetet eller räknar, svarar tillräckligt högt och tydligt så har lärarna alltid sagt det tills barnen skrikit svaret tydligt så att de hör att alla är med. Hon är även den första människan jag hört säga till barn här på hela min vistelse: “Här slåss vi inte.” De andra har knappt reagerat eller bara sagt: “Det räcker nu.” T Maris sa till en börja att alla skulle skriva sina namn och då var det en pojke som inte kunde skriva sitt, stolarna va för få, så ett par barn log på en träskiva på golvet och skrev. Denna pojke verkade lite yngre, jag tog honom i knät och skrev hans namn, sedan fick han skriva efter. Sedan skulle vi skriva ner hela alfabetet och han satt kvar i mitt knä, väldigt fokuserad men verkade inte alls ha någon kontroll över vart hans penna gick. Det blev väldigt varmt i det lilla mörka rummet med så många barn och utan någon elektricitet till fläkten som satt i taket, samt den lilla pojken i knät. Jag tror aldrig jag tyckt att ett alfabetet tagit så lång tid att skriva! Denna pojke bjöd mig på godis sedan gick vi utanför och lekte, han låtsades vara en liten hund och jag låtsades kasta honom i avloppskanalen hehe.

Fler barn som var färdiga med en annan uppgift kom ut och lekte men denna pojke hade inte gjort färdigt sin, man skulle fylla i olika bilder och T Maris tyckte jag skulle hjälpa honom. Men han var inte alls sugen på att fylla i några bilder och började måla en hel brun, sedan passade det inte honom att jag sa till honom att saker skulle vara i en annan färg eller att han inte skulle springa iväg och leka. Då blev han väldigt sur på mig, tillbaka kom han med två stora gladbitar som han plockat och visade mig att han hade kunnat kasta dom på mig ifall han ville. Jag behövde inte reagera på det för hans klasskompisar sa till honom och tog dom ifrån honom. Det var han inte heller speciellt glad över, han började säga ord som jag tycker barn inte borde kunna. Sedan tog han stora cementstenar och började kasta dom i avloppskanalen. Det fanns vuxna där men de sa inte till och T Maris var upptagen med att rätta en massa uppgifter. Jag tror att en del skulle anse att denna pojke hade förlorat repsekten för mig som lärare för att jag lekt med honom och han sedan betett sig som han gjorde. Men för mig är han just bara ett barn och jag tycker att människor ska visa känslor, det är helt okej att ett barn visar sig vara argt eller frustrerat även framför en vuxen. Pojken lugnade ner sig sedan och fortsatte att leka på ett trevligare vis.

Mot slutet av dagen var det två barn som tävlade om vem som kunde göra flest saker precis över kanalen, det slutade med att en av pojkarna ramlade i. Exakt där den andra pojken dessutom kastat de stora stenarna. Den vuxna som såg reagerade inte, inte T Maris heller fast alla barnen ropade på henne. Jag undrar vad det är med människors reaktionsförmåga! Pojken såg väldigt chockad ut, var helt blöt och smutsig, jag undrar hur ont det fallet gjorde! Jag drog upp honom ur det riktigt djupa diket eller vad man ska kalla det. Det enda T Maris var: “Tvätta dig med tvål.” Vart är människors reaktion?

Det var här han ramlade och man kan tom med se stenarna i vattnet under!

Myrmördaren!

21 feb

Jag ligger uppe på loftet och har tänkt att sova ett bra tag till när jag hör C skrika någonting från nedre våningen. Ibland önskar jag att man kunde stänga in sig någonstans här mer än på toaletten så irriterad som jag går runt och är hela tiden. Det var riktigt kallt inatt och jag hade verkligen velat sova den där halvtimmen. Anledning till att hon skrek var att det var myror i flingpaket som vi köpt igår och det gjorde mig bara ännu mer irriterad.

Jag skulle kunna beskriva mitt humör som en hög pannkakstårta, irritation på irritation på irritation. Jag har även mina bra stunder men det är som att när jag väl blir irriterad så kommer det gamla tillbaka. Kanske är det dock samma sak som irriterar mig om och om igen. Jag har blivit städgalen och skrubbar och torkar hela tiden ändå är myrorna överallt! På diskbänken, vid handfatet, i badrummet och de klättrar på mina fötter när jag diskar. Jag har börjat prata och svära åt dom så trött på myror är jag! En bekännelse, Det är jag som är myrmördaren!

Husdjur

Vi har en hund som tillhör området, det verkar som att alla som bor här tar hand om den tillsammans. Dock inte på ett svenskt sätt, den är alltid utomhus. Skäller varje gång man kommer, tillåter inte oss klappa den, troligtvis för att andra människor behandlat den illa. Vi har ställt ut alla våra rester och vatten ända sen vi kom till hit. Den ligger alltid utanför våran dörr, för någon dag sedan fick jag klappa den. Men sedan när jag försökte en annan dag igen så morrade hon. Men idag hände något ovanligt, jag låg som en galen västerlänning och solade på amfiteatern då den kom fram och stannade till, jag fick
klappade den länge! Sedan rullade hon sig i gräset och kom tillbaka och ville bli klappad ännu mer. Jag kallar henne Vovvi, A henne Froggi Doggi, C henne Fegis, haha stackars hund!


Ett ovälkommet husdjur är en fet råtta som vi hört gå i väggarna, väldigt ofta. Men det började med att jag hittade två mandariner vi fått liggandes på golvet och när jag skulle plocka upp dom va det ett stort hål i den ena. Inga ätbara saker framme bestämde vi oss då för.
För någon dag sedan såg jag den stå på diskbänken, jag gav ifrån mig ett väldans skrik. Wuääääh! Råttan försvann, sedan när jag och A hade övernattat hos T Lyne hade C hittat vår handtvål förflyttad från sin fat 60 centimer med ett par rått tänder i tvålen, så äckligt! Så nu kan vi inte heller ha handtvålen liggandes.

Andra djur vi har är ödlor, de stor oss inte så mycket, i Filippinerna symboliserar de tur och rikedom? Jag vill gärna vinna på lotto.

18 Fredag

Jag och C var i Porokdose 2 timmar för tidigt, vi satte oss på ett internetcafé som var i någons hem, en väldigt speciell känsla med hängande barn över axeln. Människor som gick in och ut och en unge som tappades i golvet med ett dunk.

Lektionen började klockan 10 och undervisning sattes igång. Det är en pojke som har börjat ställa sig och luta sig mot mig vart jag än är, väldigt konstigt. Jag försöker sätta honom på en bänk men det är inga bestämda platser och på något sätt slöt han alltid upp mot mig lutandes, eller bara satte sig i mitt knä. Idag grät en flicka öppet, i detta land kan man nästan tro att det är förbjudet att gråta så mycket som folk skrattar åt problem och så som barn ofta gömmer sig när de är ledsna. Det var väldigt skönt att denna flicka grät för att en pojke klottrat i hennes bok, det kändes som att det borde varit något mycket större eftersom folk aldrig gråter här.

Efter lektionen gick vi hem till en elevs hem där vi blev bjudna på spagetti, vilket man bjuder på som tack? De var väldigt glada och tacksamma över att vi var i deras område. Vi pratade med mamman som var High School lärare men nu var hemma med sin 4 månaders gamla bebis. Det finns inget som heter mamma ledig här, men hon hade bestämt sig för att vara hemma. Hon berättade att hon hade jobbat under hela hennes 6 åriga dotters uppväxt och att hon kände att dotterns mormor stod flickan närmare än hon själv. Pappan var i Dubai och arbetade, vartannat år har pappan semester så han har inte ens sett den yngsta.

Vill bara säga att jag vet att jag kan lägga ut saker som kan verka privata här men i detta land blir människor bara glada om man berättar om deras situation och låter människor få veta hur saker ligger till. Ingenting är privat!

På väg till A som var hos T Lyne shoppade jag och C lite för mycket grejer men ändå nödvändiga tills vi kom på att A säkert ville vara med på detta… Sedan gick vi 3 och T Lyne på marknaden. Jag har varit stört förälskad i både randigt och lila så mycket att jag givit mig själv köpstop i de två grejerna. Dessutom försöker jag vara duktig och tänka på miljön… Men jag hittade en lila randig tröja med en gitarr på som bara va så mig att det var tillåtet att jag köpte den, den var tom en designad för en kille men det brydde jag mig inte om!

På kvällen var jag, A och C på bio och såg: Just go for it. Rolig! Men jag undrar om jag inte tycker att allt på bio är bra just nu för att vi inte har någon tv här.

Tors 17, ny förskola

Vi åt frukost på jollybee. Sedan åkte vi till T Lyne, A stannade kvar där. Vi alla vill känna oss engagerade och effektiva till max men det känns svårt när man är så många på en och samma plats. Det känns jobbigt att byta förskola för två dagar när man sen ska börja på en ny nästa måndag igen. Jag och C blev hämtade av T Cherry, mindre bra på engelska eller bara mer bekväm i Tagalog? Jag tänkte inte vara någon översättare och låtsades förstå ännu mindre än vad jag gjorde. Och då fick hon leta lite i sitt huvud och kunde sedan lite bättre Engelska! Vet inte om jag skrivit det men så som jag skriver så kanske det verkar som att jag förstår allt. Men det gör jag inte, jag är usel på grammatik och mitt språk är så att jag kan ta mig till olika ställen och säga vad jag vill. Som en 4 åring?

Vi åkte jeepney i 2 minuter och gick in bland husen, såg den lilla skolan och en plan lek yta utanför och såklart en basketkorg. Det såg ut precis som i Pasig fast med annorlunda omgivning och mindre. Inte i ett kapell men nästan bara tak och sedan ett regnskydd som vägg för att skugga solen.

Sedan gick vi på en rundvisning och fick se vart föräldrarna till Akap Bata barnen arbetade. Det var stora ytor med grindar för där människor sorterade alla sorters skräp. Stanken var obeskrivlig, jag trodde döda djur var den värsta stanken jag visste men det här va värre. Jag såg hur T Cherry och hennes vän som visade oss runt stod med öppna munnar för att de inte ville andas in stanken genom näsan. Men jag ville inte andas in det genom munnen heller, jag vände mig mot bilvägen som de kom lätta vindpustar ifrån och sedan stora lastbilar och jeepneys med massa avgaser, hemskt men ändå 15 gånger bättre. Precis när vi skulle gå kom en man till oss med presenter han skapat av material från soptippen. Två stora Sprite petflaskor som han hade gjort till dekorationsträd. Min mage höll på att vändas ut och in av stanken, jag fick en kväljning och tog ett par raska steg där ifrån.

Sedan pratade vi med en man i sitt hus, säkert områdes ansvarig/rektorn. Jag är så trött på att träffa ny områdesansvariga överallt, det känns inte meningsfullt för mig när jag vill spendera tiden med barnen och jag bara blir där i en eller två dagar. Det är så jag känner, jag tror dock inte dom förstår hur många områdes ansvariga vi träffar. Eller så är det jag som inte förstår någonting…


Sedan var klockan 10 och lektionen började, 16 barn på 18 kvm? Som min lägenhet i Stockholm, som jag går och gnäller om. De fyra väggarna i kylan när man bara sitter inne, det är inte samma sak. But still I felt stupid. Fattar inte vad det är för blandning av känslor jag går runt med, jag är trött på grejer, känner mig korkad, irriterad på alldeles för många saker, vilket får mig att känna mig oförskämd och mindre trevlig. Jag tror inte att folk märker det så mycket på mig men det känns verkligen! Jag kanske borde sluta ta att känna efter.


Idag kände jag mig väldigt kall, orkade jag fästa mig hos barn som jag bara skulle vara hos denna dag och den efter? Om någon stannar här så blir det C för att jag är den som kan tagalog och borde ha lättast för att hamna “överallt”. Men dessa barn var riktigt kontakt sökande, jag hade bara tittat på dem och hjälpt två med stavning och plötsligt så stod tre barn och knuffades om vem som skulle hålla min arm. Buhuuuu å det är jag som kommer få stanna på nästa ställe! Hur det nu än blir, folk kanske tror att man blir glad för att få uppleva så mycket olika platser men det är riktigt tröttsamt för hjärnan när man dessutom känner att man vill stanna på ett ställe.

Vart i systemet är jag?

Jag tänker på ett studiebesök som klassen gjorde hos FN om att barnen är de som drabbas av allt det andra trots att de är oskyldiga och inte har orsakat något av allt som händer.

Jag brinner för barnen… Men i detta land..? Om barnen påverkas av allt det andra och det inte är bra där så kanske det är i andra endan man ska börja? Det känns så svårt! Denna dag hälsade nya människor på oss genom att säga: “Välkommen till vårat korrupta land!” Jag kände mig dum som inte kunde prata om det svenska systemet mer än att berätta vad vi har och inte har när det kändes som att jag egentligen på allt svarade; Everything is free och allt är mycket bättre! Det är pinsamt att erkänna att jag har det så bra att jag inte ens har behövt bry mig om vad det är som gör att man har det bra.


Men man kan inte vara bra på allt. Och jag varken säger eller tror att jag själv kan påverka denna värld helt ensam men alla kan göra något. Förändringen kanske inte sker på en gång (det speciella med att vara här är att människor som vi inte har efterfrågats och ändå är de så tacksamma över att vi här, jag bara gör vad jag älskar!) men om jag lyckats plantera ett litet frö hos någon annan, kanske kommer en av alla dessa barn kanske att komma ihåg mig, A eller C om 10 år och bestämmer sig för att göra någonting för sina yngre medmänniskor. Och det är så jag tänker mig att det kommer föras vidare. I välvilja. Jag måste ge beröm till de tuffa lärarna i Akap Bata som ägnar varje dag åt gratis arbete för att de har förstått att de filippinska barnen behöver RIKTIG gratis utbildning.


En dag i framtiden kommer jag starta upp något barnhem liknande/ skola. Men jag måste inte kunna allt då heller, det måste ha varit därför det har skapats mer än en människa.

16 Onsdag

Det var faktiskt väldigt skönt att inte behöva åka jeepney en timme denna morgon. Idag kom C, det kändes konstigt att se henne komma från ett annat håll, att ha varit utan henne ett dygn. Det var som att jag kollade på henne och tänkte: “Jaha, är det så hon ser ut?” hehe. T Lyne tyckte verkligen att jag och A skulle "take a shower" och började koka varmvatten över öppen eld för att vi inte skulle behöva duscha kallt. Det behövde hon verkligen inte ha gjort!

Lektionen började och jag fick ta över helt från början sedan överlät jag siffrorna till C. Det är lite för mycket med 4 vuxna som rör sig runt i ett så litet rum fullt med folk, som att man alltid står i vägen för någon. Idag var ämnet Tagalog och alla barnen skulle göra en varsin Filippinsk flagga, sedan pratade de om vad den stod för. C gjorde våran flagga men vi kom inte på vad vår flagga stod för, skäms! Nån som vill berätta?

(bild kommer)

Jag har nu börjat fästa mig vid barnen, börjat känna igen deras 50? Ansikten totalt och börjat lära känna dem. Imorgon ska vi till en ny förskola och vara där i två dagar, jag orkar inte det här längre!

Jag och A ville egentligen bara hem efter lektionerna men T Lyne ville ha med oss på en tunnelbana demonstration så vi åkte med till Cubao där ca. 40 personer demonstrerade. Sedan ville de att jag skulle tala i media när jag knappt förstod vad det handlade om. De sa att de skulle hjälpa och hänvisa mig, kändes inte bra. Jag har väldigt svårt att tala om politik på Engelska och ännu mindre prata eller förstå det på Tagalog! Jag kände mig väldigt dum när en kille idag frågade mig om det Svenska systemet. Jag slapp iaf prata i media. C och A satt väldigt uttråkade och oförstådda medans de andra höll upp texter och ropade något. Jag fick tiden att gå genom att leka med en av barnen som var där med sina föräldrar.


När alla skulle röra sig hem vände sig en person från Akap Bata till oss och frågade om vi kunde sponsra hemvägen till någon som inte hade pengar att ta sig hem. Jag frågade hur mycket som behövdes och hon svarade: What u can give? Tyckte det var konstigt att hon inte hade en summa förberedd vilket fick mig att tveka på om hon tog förgivet att vi skulle hjälpa till eller inte med att sponsra dem. Hon pratade med några sedan svarade hon att de var 5 stycken och att 100 pesos skulle vara bra. Det fick de av oss. Men varför tar 5 personer sig till ett ställe som de inte vet hur de ska kunna ta sig hem ifrån. Va demonstrationen så viktig? Eller var det deras resepengar som hade gått till att köpa nya batterier till mikrofonen de skrek i? Vi ska prata med Arlene om detta, hon har sagt till oss att vi inte ska ge pengar till föräldrar, värdfamiljer eller annat inom Akap Bata eller mer än en viss summa, därför kändes det väldigt konstigt att bli tillfrågad på det sättet efter resepengar.


Vi provade en ny restaurang idag som heter Shakeys, aldrig har sallad smakat så gott! Har typ inte ätit någon sallad sedan vi kom. Sedan va jag på gymmet, skönt!

Onsdag 16 Feb

Det var faktiskt väldigt skönt att inte behöva åka jeepney en timme denna morgon. Idag kom C, det kändes konstigt att se henne komma från ett annat håll, att ha varit utan henne ett dygn. Det var som att jag kollade på henne och tänkte: “Jaha, är det så hon ser ut?” hehe.
Lektionen började och jag fick ta över helt från början sedan överlät jag siffrorna till C. Det är lite för mycket med 4 vuxna som rör sig runt i ett så litet rum fullt med folk, som att man alltid står i vägen för någon. Idag var ämnet Tagalog och alla barnen skulle göra en varsin Filippinsk flagga, sedan pratade de om vad den stod för. C gjorde våran flagga men vi kommer inte på vad vår flagga står för, skäms! Nån som vill berätta?


Jag har nu börjat fästa mig vid barnen, börjat känna igen deras 50? Ansikten totalt och börjat lära känna dem. Imorgon ska vi till en ny förskola och vara där i två dagar, jag orkar inte det här längre!

Jag och A ville egentligen bara hem efter lektionerna men T Lyne ville ha med oss på en tunnelbana demonstration så vi åkte med till Cubao där ca. 40 personer demonstrerade. Sedan ville de att jag skulle tala i media när jag knappt förstod vad det handlade om. De sa att de skulle hjälpa och hänvisa mig, kändes inte bra. Jag har väldigt svårt att tala om politik på Engelska och ännu mindre prata eller förstå det på Tagalog! Jag kände mig väldigt dum när en kille idag frågade mig om det Svenska systemet. Jag slapp iaf prata i media. C och A satt väldigt uttråkade och oförstådda medans de andra höll upp texter och ropade något. Jag fick tiden att gå genom att leka med en av barnen som var där med sina föräldrar.

När alla skulle röra sig hem vände sig en person från Akap Bata till oss och frågade om vi kunde sponsra hemvägen till någon som inte hade pengar att ta sig hem. Jag frågade hur mycket som behövdes och hon svarade: What u can give? Tyckte det var konstigt att hon inte hade en summa förberedd vilket fick mig att tveka på om hon tog förgivet att vi skulle hjälpa till eller inte med att sponsra dem. Hon pratade med några sedan svarade hon att de var 5 och att 100 pesos skulle vara bra. Det fick de av oss men varför tar 5 personer sig till ett ställe som de inte vet hur de ska kunna ta sig hem ifrån. Va demonstrationen så viktig? Eller var det deras resepengar som hade gått till att köpa nya batterier till mikrofonen de skrek i. Vi ska prata med Arlene om detta, hon har sagt till oss att vi inte ska ge pengar till föräldrar, värdfamiljer eller annat inom akapbata mer än en viss summa, därför kändes det väldigt konstigt att bli tillfrågad på det sättet efter resepengar.

Vi provade en ny restaurang idag som heter Shakeys, aldrig har sallad smakat så gott! Har typ inte ätit någon sallad sedan vi kom. Sedan va jag på gymmet, skönt!

Tisdag kväll

Vår eftermiddagslärare fyllde år igår så därför kom föräldrarna med Pancit, bröd och läsk. (förlåt att jag skriver det här men en sak jag inte tänkt tidigare är att det faktiskt finns överviktiga barn som hetsäter även bland de “fattiga” det trodde jag inte! Mamman satt bredvid och sa till sitt barn under hela tiden, ta det lugnt, tugga svälj… Barnet beskrev sig själv som en tjock söt bebis när den pratade med sina vänner).

Efteråt gick vi ut och kikade runt på hur eleverna bodde. Vi tittade först på två av barnens hus som låg närmast skolan, de ägde affärer nära marknaden. Barnen lekte på gatan och T Lyne sa: “Look at the children, they are Always here on the street”. Vart skulle de annars vara? De bodde ju precis där… Sedan gick vi in på bakgatorna och tittade på flera elevers boenden. Överallt sa T Lyne: “Titta så litet, så synd, det här är deras situation”. Det bet inte på mig, jag har faktiskt varit i Navotas, San Ruqe där alla blivit av med sina hem och dessutom inte har möjligheten att bygga upp dem.
Man behöver väl inte må dåligt för att man bor litet? Jag vet inte hur många mål mat om dagen dessa familjer äter men alla barn har iaf med sig en kaka och dricka hemifrån var dag och ser friska ut. Så svälter ihjäl gör de inte, vad gör det att man inte har råd att äta kött varje dag om man istället kan äta sig mätt på massa andra råvaror?(oj va bitter jag låter i mitt återberättande, detta va faktiskt en trevlig dag!)Vi gick in i ett väldigt litet hus men de möblerar inte på samma sätt som i Sverige så totalt fick vi plats 15? Stycken i huset även om alla inte satt.

Där tyckte de att vi skulle vara och sjunga karaoke men det blev istället så att två av barnen hade en dansuppvisning på 1 kvm, denna familj hade både kylskåp och dvd, dessa människor har råd att betala en elräkning varje månad.
Senare såg vi en pojke som tydligen gick i en av klasserna men inte hade varit närvarande denna vecka. Eftermiddags läraren sa: ”Han gråter alltid på lektionerna och han är pojke.” Jag gillar inte alls hur de hänger ut folk på det sättet, det är inte hans fel att systemet inte är anpassat efter honom för det finns säkert en anledning till att han alltid gråter under lektionstid.
15 minuter från skolan sa T Lyne: “Såhär långt bort bor vissa men de går ändå hela vägen för att ta sig till skolan". Kanske är 15 minuter en väldigt jobbig väg för någonting som inte anses vara obligatoriskt är vad jag funderar på.
Vi gick ut på marknaden igen som var full av människor med barn som höll i våra händerna, i Sverige hade det varit väldigt att gå runt och håla 6 åringar i handen bland så mycket folk men dessa barn var helt vana, det var faktiskt de som vägledde oss och allt gick väldigt bra. Bortsett från att jag trampade i hundbajs!! Men i detta land betyder allting någonting och att trampa i hundbajs betyder tydligen tur. Haha, jag är glad att jag inte hade sandaler på mig!

När vi skulle gå hem senare var det mörkt, när vi gick igen basketplanen låg det 5 stycken större träkärror med människor i och sov. Till en början blev jag lite rädd, i Stockholm skulle man klassa de som uteliggare… Och det kanske man kan kalla de som bor i sina kärror också men människorna i det här landet är sådana som bosätter sig där det finns plats. Dessa kärrmänniskor är vad jag tycker är riktigt fattiga.
Sovdags, vi fick den enda sängen och hela rummet med tv för oss själva, väldigt gästvänligt folk nästan så att man skäms.

Tis 15, undervisning

Det känns inte bra att komma hem 8 på kvällen från förskolan och börja 8 på morgonen nästa dag även om man inte är i fullt aktivt arbete hela tiden. Men vi hade riktigt trevligt igår, idag var det bestämt att vi skulle sova över. Jag och A, C va fortfarande sjuk. T Lyne är en varm tunn kvinna med mycket energi och brinnande glädje barnen. Hon är inte alls speciellt bra på Engelska men försöker. Vi hjälpte barnen mycket med stavning idag, det var undervisning i Tagalog. Sedan lekte vi med barnen, det finns mycket mer tid för lek här, det är inte alls några små Ice breakers. Den första lektionen blev färdig 30 minuter innan lektions tiden var ute. Jag har ingen aning om ifall det alltid är så eller om det är så nu för att vi är här och hjälper till. Utanför klassrummet är det en hall större än klassrummet som vi lekte i. Barnen tyckte det var jätte kul.

Nästa lektion blev jag och A lämnade direkt efter bönen för att någon ropade på läraren. Men allt material fanns på väggen så vi satte igång utan T Lyne. Alfabetet, vokalernas uttal, veckodagarna, räkning. Sedan lekte vi en klocklek som C lärt oss, kul!

Efter lunch var vi med den andra läraren. Jag upplever att det inte finns någon tid för individuell hjälp här heller även om barnen alltid kan ta hjälp från allt som hänger på väggarna och svarta tavlan. Vissa verkar ha väldigt svårt att fokusera och jag förstår det med så mycket ljud omkring. T Lyne är inte så mycket för tystnad hon vill att de ska skrika när det svarar så att det verkligen hörs. Det är mycket lugnare på eftermiddagslektionerna. Det känns som att en aktivitet kan ha hållit på i 10 minuter då jag upptäcker att ett barn inte har någon penna och bara sitter. Vissa barn sitter helt tysta hela lektionerna och andra gapar, pratar med vänner och gör sina uppgifter jätte snabbt, andra dagdrömmer och lockas av de andras lekar. Jag såg idag att en pojke skrev en annans uppgift för att han inte hade påbörjat sin när de andra redan hade börjat bli färdiga. Jag undrar hur länge något sådant skulle kunna hålla på innan någon märker det.

Måndag 14 Februari

Jag vaknade inte på bra humör idag! C hade blivit sjuk, jag och A åkte med Arlene till Common wealth i Quezon city, Kaularan.
Vi gick igenom en liten del av marknaden där det luktade fisk. Idag var det ett störningsmoment för mig. Det känns som att jag är trött på ganska mycket här ibland vilket gör att jag inte riktigt kan tralla runt och vara mitt glada jag som jag faktiskt trivs bäst i men jag längtar inte hem! Mungiporna kändes tunga och som att inte fisk lukten var tillräcklig för mig så gick vi igenom en basketplan och upp för en trappa där det stank urin, låg hundbajs lite utspritt och en massa skräp. Uäääh!

Vi kom upp till ett klassrum som jag tidigare skulle kallat litet men nu när jag har sett mig om tycker jag att det är ganska lagom stort. Men fortfarande fullt med elever och småbänkar. Vi blev presenterade för teacher Lyne som hade ett leende som gjorde att man inte kunde låta bli att le tillbaka. Klassrummet hade en massa med grejer, allt som de i Pasig försökt att memorera i huvudet hade de. Alfabet, Veckodagar, bilder med ord men bäst av allt enligt bortskämda egotrippade gnälliga mig, två fläktar i taket.

Barnen sa alfabetet och räknade till 100 skrikandes, jag satt längst bak och trodde att jag antingen skulle gå under jorden pga mitt dåliga humör eller hörselskada. Jag vet att en av sakerna som börjar göra mig på dåligt humör är att vi kommer vara på 4 olika förskolor på två veckor, det känns alldeles för mycket. Knyta an, lära sig namn, lära känna, släppa och gå vidare, börja om. Jag fixar det inte, vi måste ha en ändring i vårat schema, samtidigt som vi ska vara väldigt tacksamma över att alla förskolor faktiskt vill ta emot oss.

Alla hjärtans dag var det i alla fall så idag skulle alla barnen göra alla hjärtans dag kort till sina föräldrar. Det va kul att se att barnen hade material till detta. Teacher Lyne var bra på att delegera ut uppgifter åt mig och A, vi har hela tiden sysselsätta med att klippa ut hjärtan åt barnen, hjälpa dem vika. T Lyne skrev på tavlan vad om skulle stå och det hjälpte vi barnen med också. “To mom and dad, happy valentine. I love you. From: …”

En nygrupp var det klockan 10 och vi hjälpte till med detsamma ännu en gång. Sedan var det lunch. Vi handlade vårat tillbehör till riset T Lyne hade kokat och gick längre in i huset. Där bodde hon med sin familj. Det var väldigt skönt att tillsammans med en lärare inte behöva sitta ute bland folk och äta, då de presenterar en för allihop och man faktiskt ibland vill äta ifred. Speciellt för mig med mitt dåliga humör.
Djur behandlas väldigt annorlunda i detta land jämfört med Sverige. Många katter bor inte inomhus, de hade en katt inomhus som kom och strök sig mot våra ben under bordet. Och min första reaktion var LÖSS! Efter att vi ätit visade T Lyne deras andra rum, där de hade en säng, hon sa: Nästa lektion början om en timme, take a rest and sleep if you want”. Det kändes väldigt konstigt att lägga sig och sova i någon annans hus, jag låg och klappade på katten som var en ren inomhus katt, dessutom inte var rädd för att bli klappad. Sedan somnade både jag och A.

Nästa klass var likadan fast med en annan lärare men T Lyne var med ändå. Efter skolan skulle hon visa oss runt i området men sa att vi skulle vänta i någon timme tills att inte solen va så stark. 3 timmar gick och tre mammor från förskolan kom och gjorde oss sällskap. Vi gick igenom klädesmarknaden och matmarknaden. Sedan var klockan 18 och T Lyne tyckte att det var sent och att vi skulle sova över istället för att vi var trötta. Det hade vi inte alls några planer på. Hon var rädd för att skicka hem oss men lämnade oss vid Jeepneyn. Förskolan är ett gammalt “lyfta upp område projekt” Hon och hennes familj får bo där och endast betala vatten och el gentemot att de håller rent och undervisar.

Till resten av klassen

En hälsning till Kicko och Hanna i Uganda.
Johanna i Vietnam och Agnetha i Luleå.

Jag tänker på er mycket och saknar er! Vänskapsbanden är på...
Läser era dagböcker och är avundsjuk på en massa samtidigt som jag är glad att jag är här och inte behöver vara med om vissa saker. Men att läsa om vad ni upplever får mig att känna att jag är med er på något vis ändå! Så typiskt mig att vilja vara överallt på en och samma gång!

1000 kramar och massa små nypningar i armarna på er!

Stora syster!

Jag blev stora syster åt en pojke 6 imorse. Det känns konstigt att jag troligtvis kommer att vara den sista som får träffa den lilla varelsen. Men det känns jätte kul, jag undrar hur han ser ut. Om han är lik oss andra syskon, även om vi inte har samma mamma. Jag tror min pappa har ganska starka gener… Jag hoppas att det inte är en sådan som aldrig kommer vilja sitta still i ens knä för en kort sekund även om jag tycker det är helt ok att brumma med bilar. Jag tror att hans namn kommer bli Kevin, det var vad det talades om innan i alla fall. De visste inte om de skulle bli en flicka eller pojke.

13, Söndag i Cavite

Halv 8. Jag och C vaknade av att min mormor pratade högt med sig själv. C somnade om men jag var pigg.
Alla var vakna, det är ett gäng morgonpigga människor. Frukost frågar min morbrors fru sedan säger hon, nej juste du äter ju inte ris till frukost. Jag hade ju tänkt att anpassa mig så mycket till kulturen jag bara kunde gentemot förra gången men inte ris halv 8 på morgonen.

Plötsligt står någon i dörren och säger; ”Det är ju du”. Vad sägs om ett hej tänker jag. Men svarar istället: “Ja, det är jag”. Då han säger: Jag är din mormors yngsta bror, det är 10 år sedan sist.
Jag tycker verkligen att hälsningarna här känns halvt otrevliga och o-ordentliga. Jag kanske borde gå fram och låta alla äldre välsigna mig nästa gång och se om det känns bättre. I will try it!

C fortsatte sova medans vi andra gick till marknaden. Jag gillar verkligen marknaden där. Den är alldeles lagom stor och jag hittar på den!

Sedan var jag ute och lekte med små kusinerna, de lärde mig en ny lek som heter 21 med ett långt gummisnöre.

Mormor ville gå i kyrkan och hon tyckte det va väldigt viktigt att C skulle med, hon hade gått runt i hela området och berättat att jag var här och hade en kompis med mig som var stor och vit!
C och mormor gick armkrok till kyrkan och mormor pratade om att C var hennes barnbarn och att C va president, såklart även Guds barn… C gick där och såg världsvan ut.

Vi hade missat morgon mässan men gick det ändå, det verkade som om de höll på att avsluta något dop där. Skillnaden från kyrkorna i Sverige och den här/ många i Filippinerna är att man kan ta i allt. Man ska ta i statyerna och be. Min mormor tog i allt och pratade med alla.



Sedan åkte jag och C till Cubao och mötte upp A som vågade ta sig dit helt själv. Modig, stor flicka! Vi va på bio och såg filmen 127 hours. Den va speciell.

Hur hälsar folk i detta land egentligen?

Lördag 12 Feb.

Vi vaknade rätt så sent. Vi hade bestämt att åka till mina släktingar i Cavite men A va så trött att hon stannade hemma.

Jag och C blev hänvisade till en buss som åkte igenom hela stan istället för den som skulle ta oss direkt till nästa stop så jag tror att vi åkte i minst 4 timmar. Jag hade sagt att vi skulle komma runt 3, men filippino time blev det. Vi kom vid klockan 8. Folk hälsar på så olika sätt i detta land, folk man känner också. De ler, nickar med ögonbrynen, vissa skakar hand, andra inte hand men tar på något konstigt sätt i handen. Vinkar på en meters avstånd. Kramas sällan? De kan gå kram workshop hos mig, A och C, när vi gav teacher Anita en varsin svensk? riktig kram, såg hon rätt obekväm ut. Ska man komma så nära att man ska kramas, får man typ en puss på kinden istället?

Vi gick först förbi min mormors systers hus, såg en av mammas kusiner. “Hej hej, är du tillbaka… okej ses senare”.
Sedan gick vi till min mammas hus och knackade på grinden. Jag hörde min morbrors fru ropa, hurra "nu är hon här". Grinden öppnades, jag fick en kram av henne och samtidigt en av min yngsta kusin runt benet. De tre andra yngre kusinerna stod bara och tittade glada och min mormor. Jag tror inte ens att de hälsade på C, inte ordentligt enligt mig iaf, de sa bara att hon skulle gå in i huset i en stor gest på Tagalog. Jag vet inte hur mycket mormor är för att kramas men det struntar jag i. Så länge hon får välsigna mig är hon nöjd. (Man lägger handryggen i ens panna och säger Bless). Hon är psykiskt sjuk och pratar med sig själv, tror att hon är gift med Gud och är presidentens fru. Men inte alls farlig. Pigg i kroppen som en 20 åring. I vardagsrummet står min morbror och cementerar väggen med min äldsta kusin, jag vet inte ens om jag fick ett Hej. Det min morbror säger är; hälsa din mamma när ni pratar att jag jobbar övertid i det här huset.
Jag packade upp en massa grejer som min mamma och jag skickat med…
Vi handlade lite mat.. C satte på en tecknad film åt barnen på sin dator. Och vi gick ut till mina manliga grannar som satt och spelade gitarr. “Hello, i missd you” ett handskak.
Hade jag varit ensam tjej där ute hade de tvingat min äldsta kusin att göra mig sällskap men nu var jag inte ensam tjej! Woho, jag utnyttjade C till max, inte… Jag hade en rätt så stor diskussion om att jag skulle få sitta med de själv sist jag va där i somras. “Jag är på semester, jag har inget bättre för mig, jag älskar gitarrspel och sång, jag har ingen jämnårig tjejkusin, min killkusin kan inte engelska, jag är svensk och jag bryr mig inte om grannarna”!

Sedan kom grannens fru ut och gav mig en liten tryckklapp på axeln med ett stort hej. (kanske är det därför de pratar så mycket för att de aldrig talar i beröring, har inte tänkt på hur de är i kroppsspråket).
Vi hade en helt underbar kväll, en gitarr, 8 röster som fyllde i texter i låtar där en inte kunde, på både svenska engelska och Tagalog. Och ibland låter det riktigt riktigt fint, för mig får det gärna varje kväll vara gitarrspel.

Playing deaf

Att låtsas att man inte kan språket är som att låtsas vara döv. Filippiner är väldigt nyfikna enligt mig och en annan sak jag upplever är att de säger allting de tänker. Jag såg en film med några från klassen precis innan jag åkte. Den hette: The Silence? Det va en tjej som låtsades vara döv och folk började berätta en massa hemligheter för henne. Det är lite så de känns, att folk berättar hemligheter för mig för att de inte tror att jag förstår. Överallt ropar de efter oss och många stirrar, många glatt, andra som att de sett spöken.

För det mesta reagerar jag inte, det blir ganska jobbigt att gå runt och hälsa på alla när man rör sig i stan 4 timmar om dagen då man endast är på väg till platser. Dessutom skulle det kännas väldigt turistigt, vilken gamling i detta land skulle hälsa på alla de inte känner? De enda jag hälsar glatt på är vakter för att jag vet hur långa pass de jobbar och för att de ser ut att inte vara så socialt stimulerande.

De frågar vart man kommer ifrån, om man kan filippinska, om man studerar, vad man gör här, om man har facebook. Och alla sorters människor frågar det, de i affärerna, de på marknaden, de som står i kö till att själva handla, de i jeepneyn, taxi chauffören. Om man skulle fråga varför de frågar så skulle de inte ha nå bättre svar än sin egen nyfikenhet.

Vissa människor är det så skönt att inte låtsas förstå, jag hör väldigt ofta. “Va vackra… Men de är fortfarande bara barn!” Varför håller de inte bara sina trutar då? Haha, det är så många liknande kommentarer jag små stör mig på. Det är skönt att inte behöva ifrågasätta dom. Men det känns lite som att jag går runt och lite allmänt små irriterad på allt folk säger även om jag tycker att det är lite komiskt också.

Igår är ett bra exempel. Jag beställer mat på jollybee och vill ha en flaska vatten men de hade inga flaskor så då beställer jag en istea istället. (hela beställning var på engelska). Kassörskan bestämmer sig för att vara lite busig, tjäna en tia på mig och säger till sin handledare: “Jag gör så att hon får en extra stor dricka” sedan ger hon ifrån sig ett fniss, som att hon var riktigt smart. Jag förstod varenda ord hon sa men tänkte: “Jag har inget trevligt sätt att säga till henne på (visste inte hur jag skulle säga)så jag låter bli”… Vi satt väldigt nära kassan, killen som plockade undan våra brickor frågade mig om vi var färdiga på Tagalog och jag svarade på samma språk. Jag kände hur hennes blick följde mig i ryggen när vi gick ut. Jag hoppas hon tänker sig för till nästa gång.

Som att inte det är tillräckligt ger BK en extra stor dricka till A när hon är där och beställer ensam under samma dag. Jag undrar om personen sa det högt till någon annan i den sekunden.

Jag, C, A, Arlene och teacher Anita skulle kolla på två vänner till Arlene som spelade på ett cafe. Vi satte oss i en taxi utan taxameter som sa 3 gånger det dubbla priset när vi hade börjat åka. Jag tänkte "eftersom Filippiner säger allt de tänker så kunde jag nu också göra det". Han pris va ett stort skämt och han försökte hitta på 7 ursäkter till varför han tog det priset han sagt. Trafiken, tiden, hans bil bl.a. bl.a. bl.a… Han kom inte undan och Arlene kallade mig "MAD". JAG VA BARA TVUNGEN ATT FÅ UT LITE AV MIN FILIPPINSKA SIDA, ALLT JAG Tänkte om hans usla pris.. Det slutade med att han sa: Okej, jag ser att ni har en söt där i baksätet om ni lämnar kvar henne hos mig behöver ni inte betala. Lustigt, de säger verkligen allt de tänker!

(bild kommer)

11 feb, Sista dagen i Pasig

Barnen gjorde sina test och mammorna hade föreslagit att vi skulle gå på Pasigs djurpark så det gjorde vi efteråt.

Djurparken var stor med många djur statyer, jag trodde det var allt till en början. Men det visade sig vara en riktigt djurpark, de hade fjärilshus och andra djur. Krokodiler, apor, grisar, sköldpaddor, fiskar, hästar, ödlor, ormar, vattenbufflar. Dock verkade inte djuren behandlas så bra, en liten apa satt fast i en väldigt kort kedja. Strutsarna såg riktigt läskiga ut, C sa att det syntes på dem att de var stressade. Man kunde se det på att de knappt hade några fjädrar på sin bak. Dessutom försökte de hugga emot oss, om och om vilket de hade lyckats med om det inte hade varit ett staket i deras halshöjd. Det va riktigt varmt, alla mammorna bar på paraplyer.
När jag tänkte mig de fattigaste av de fattigaste så hade jag aldrig kunnat se “paraply mammorna” med deras barn framför mig. Men de är utav de fattigaste som väljer att ta sina barn till skolan, de fattigaste människorna gör nog inte det. Om de fattigaste människorna ens tillhör någon brgy.

Vi tog många minnes bilder, och föräldrarna önskade att vi skulle vara med på barnens examination. Jag vet inte vart vi är schemalagda den dagen men jag skulle väldigt gärna vilja återvända till denna förskola innan vi avslutar vårat projekt.

In my head...

Man kan tro att det är mode att gå i skjortor och blusar här så fina som de är i sina skoluniformer. Och vad jag har funderat på är… Att om 23 av 100 går på collage och 14 av dem lyckas gå färdigt sin utbildning så skulle jag också vårda min uniform väldigt väl och vara stolt när jag bar den.

Politik. Jag har alltid tänkt att människor som lever som de lär kommer göra denna planet till en bättre plats. Det jag missade var deras girighet.

“Människor måste förstå att när man tar hand om varandra så handlar det inte bara om ens egna släktingar eller ens eget bostadsområde, vi alla är en och lever på en och samma planet”.

Vilket tiggande gatubarn "faller" man för, och varför gör man det? Den ledsna eller den glada, allting har sin charm…

Detta folk står inför prioriteringar jag tror många sällan tror att de skulle behöva sättas i. Allas dröm är att komma utomlands men om någon i ens familj gör det så är det oftast bara en. Lilays pappa har nu arbetat i Dubai i 6 år, de har inte setts sedan dess. Dels gör han det för att Lilay ska få gå i skolan, kunna ta sig till skolan och kunna utbilda sig färdigt och för att hans fru ska ha det bra. Själv lever han knappt på någonting, han “slavar” för en minimun lön i Dubai som han inte kan göra någonting för. När Lilay är färdig utbildad kommer han komma tillbaks.

Ibland känns det som att jag fått så mycket av detta land att jag skulle behöva åka hem till Sverige, mysiga Älvsbyn för att återhämta mig och kunna komma tillbaka med nya krafter. Men detta folk beklagar sig inte över deras liv så varför ska jag då göra det…

10 Feb, TayTay Rizal

Idag skulle studenterna som var aktiva i Akap Bata ha ett matnings projekt i Taytay Rizal, Brgy. St a. Ana, Lupang Arienda. Varför de valde att ha det där vet jag inte men de känner tydligen Brgy ledaren. Vi mötte upp Lilay, Nicole och två tjejer till som vi träffat tidigare.

Lärarna som undervisar för Akap Bata får ingen lön men de samarbetar med sin Brgy och får vad människor i bostadsområdet kan ge. Vi gick till en förskola där en lärare undervisade i sitt hus, hon hade delat upp det i två och skärmat av en del med kök och säng och i den andra delen var det 8 små bänkar och en stor svart skrivtavla. Affischer var uppsatta runt om på väggarna, siffror, bokstäver och veckodagar. Även om det var väldigt litet gjorde det mig väldigt glad att se detta gentemot vad som fanns i Pasig.

Problemen i detta område är bränder och floden som ligger intill, tidigare när det har varit regnsäsong så har floden stigit så att det blivit översvämning och folk har evakuerats och behövt bygga om sina hem på nytt.

Det bor 60 tusen människor här och regeringen vill plöja hela området, de vill bygga hotell och annat. Men de har inte bestämt när de ska kasta ut alla än. Regeringen säger att människor måste flytta därifrån för att de bor i ett riskzon område. Någonting om att marken är under havs nivå så att det därför inte är säkert att bo där. Vad de erbjuder folket att flytta till ett ställe alla andra människor utom regeringen kallar dödszon. Där spränger de, letar mineraler och i närheten är det en stor soptipp där allt dumpas. Mannen som berättade detta var väldigt glad över att ha några som lyssnade på honom, och han samtalade med C länge.

Vi lagade Lugaw (en ris soppa) och lekte sedan med barnen. Lärarna i området vill att vi ska vara här till förskolans slut men vi är redan schemalagda på en massa andra ställen.

Gatorna i detta område får mig att tänka på allt som ligger kvar i Afghanistan efter kriget. Det ligger inte en massa stridsvagnar överallt men allt bara ligger. Stora cementklossar överallt av gamla förstörda hus, mitt på vägarna.

9 Feb Pasig

Vi tog bussen hela vägen idag, vilket gjorde oss rätt så sena men vi slapp i alla fall trängas på tunnelbanan.

Teacher Anita var mer stressad idag, imorgon är det prov. Enligt mig känns det som att det kommer bli ett test barnen inte kommer kunna hälften på. Jag tänker fortfarande på den svenska förskolan. Man lär sig sitta still, lyssna en längre tid, följa instruktioner, fokusera.
Några har väldigt svårt att sitta still och det krävs av dem att de ska kunna räkna, skriva och läsa på både Engelska och Tagalog för att de ska kunna börja i klass 1. Det känns som att teacher Anita skulle vilja ha hela undervisningen på Engelska, kanske är det tänkt så men barnen förstår varken before, between och after, det mesta blir sagt på Tagalog och Engelska upprepat en massa gånger. Väldigt tjatigt men det kanske är så man lär sig utan material. Under undervisningens tid finns det inget utrymme för individuell träning så om barnen inte har någon som kan träna med de hemma blir det väldigt svårt för dem.

Jag undrar om de börjar med Engelska så tidigt i skolan för att “regeringen” (något annat någon gång tidigare i tiden) vet att de flesta inte fullföljer sin skolgång. Det är så jag upplever det, att den korta tiden barnen har möjlighet att gå i skolan ska det proppas in så mycket det bara går i deras hjärnor. Fast de troligtvis undervisar i Engelska för att USA friade dem från Spanien en gång i tiden.

Rånad på CocaCola?

Vi skulle från och med nu undvika tunnelbanan så vi tog en buss istället. Det tar oss nästan två timmar att resa från Pasic så när vi kom fram i Cubao som är bytet innan vårat hem handlade jag friterade fiskbollar och C en CocaCola. Fullt med folk var det och vi gick med våra grejer i händerna. Då det står en 15 årig flicka och tigger från alla som passerar, hon är väldigt på alla och när hon ser att jag har mina händer fulla ställer hon sig i vägen för mig, jag försöker gå om henne men hon ställde sig framför mig igen och sätta handen under mitt fat som att jag skulle lämna över det till henne. I samma hand har jag min plånbok och drabbas lite av panik. Jag stannar till, höjer rösten och nästan skriker ALIS, som typ betyder: gå bort, akta dig. Hon aktar på sig och ropar någonting efter mig.

Det fick mig att tänka på ett samtal jag haft med skolprästen. Vi har diskuterat att när man ber så säger man ofta “lever i mer synd än jag är medveten om” jag gillar inte alls de orden hade jag sagt, jag försöker leva bra. Prästen frågade mig någonting i stil med: “Har du givit allt du kan till de hemlösa, hungriga och behövande?” “Nej för det skulle göra det riktigt svårt för mig att leva i det landet jag lever i” Men de där fiskbollarna, hade jag faktiskt kunnat ge bort. Om jag inte hade varit hungrig själv, det va ju så nära att jag hade kunnat köpa nya.

Jag gick och tänkte på det ett tag men bestämde mig för att sättet hon hade försökt ta dom på var fult. När vi kom ut ur folkmassan sa jag till C, “Jävla unge” berättade vad som hade hänt. Hon svarade: “Jag såg vad som hände, jag tittade bak på dig. När jag tittade fram var det någon som höll i min CocaCola samtidigt som mig, jag hade tagit två klunkar och precis skruvat på locket. Jag släppte flaskan och ungen försvann iväg”. -“HAHA du blev typ rånad” utbrast jag.

Sedan analyserade vi lite varför jag reagerat som jag gjorde och C som hon gjort. Jag hade aldrig släppt mina grejer! Jag skulle känna mig så kränkt ifall det skulle hända mig, att jag blir rånad. Det skulle vara så typsikt att någon skulle gå på min storlek. Men C som är mycke längre tror inte ens att nån skulle försöka gå på henne så därför blev hon bara lite chockad.

Tisdag 8 Februari

Lill tjejen stod på storgatan med sin äldre idag igen, hon sålde tuggummi. Jag vinkade och hon sa: ge mig något att äta. Jag hade hoppats på att hon skulle vara där och tog fram en banan jag hade i min påse.

Vi kom fram till kapellet/ skolan innan teacher Anita hade kommit. Men alla barnen var redan samlade. Vi frågade föräldrarna om vi kunde börja ändå och de fick vi, men först skulle vi be. Sedan hade vi gymnastikleken med barnen.

Vi hade 25 stycken leksaker med oss som vi ställde upp på bordet, bilar, gosedjur och leksaksfigurer från McDonalds. Vi räknade fram och baklänges, plus och minus.
Sedan kom teacher Anita och hon tog över, sedan övade vi med barnen på att skriva siffrorna.

Lunch

Sedan den andra gruppen, på torsdag och fredag ska de ha examinations test.
Jag upplever att människor hotar och skrämmer barn väldigt mycket i det här landet, de säger att de ska hända saker med barnen om de inte sköter sig. “Äter du inte bra, så kommer doktorn (om man är rädda för doktorer)” “lyssnar du inte nu så kommer…. Bli arg på dig” “klarar ni inte det här provet så får ni en stor rund ring på erat papper som betyder att ni inte går vidare”


JAG VILL BARA SÄGA ATT SVERIGE HAR ETT SÅ HIMLA BRA SYSTEM OCH MATERIELLT!!!
Barn lär sig så mycket genom lek. UNDERSKATTA ALDRIG LEK: Motorik, Uttal, Nya ord, Språk, Medkänsla och massa mer!

Vi Svenskar må vara så otroligt dumma för att vi lämnar iväg våra barn på dagis när de fyllt 1 år och när de från den dagen är på dagis varenda vardag 8 timmar om dagen. Men de är i alla fall i en stimulerande miljö, där de lär sig saker, där vuxna har översikt och bryr sig om barnen.

Dessa barn på 3 till 5 år kan räkna högt för att de memorerat de orden i huvudet men de vet varken hur siffran 1, 2 eller 3 ser ut för att de aldrig får se de siffrorna mer än när de skrivs på den svarta tavlan 1 timme om dagen.

Lite gnäll

Tunnelbanan ligger 100 meter ifrån oss och ändå vet ingen av de tre vi frågar vart den ligger. Men som tur är frågar en pappa med ett barn oss vad vi letar efter och hänvisar oss rätt.
När vi ska gå mot tbanan är det en kö utanför spärrarna på 15 meter och den rör sig inte. Jävla system om man ens kan säga att de har något! Ursäkta mina dåliga ord, det som är väldigt skönt med att kunna ett språk bara två stycken andra kan är att man nästan kan svära så mycket man vill! När vi väl kommer in på plattformen är det lika mycket folk där, men nu stod killar och tjejer blandat. Jaha, vi ställer oss bakom två långa killar så kommer vi lätt in bakom tänkte vi, en tbana passerade och en man sa till oss att det skulle vara lättare för oss om vi gick in via dam vagnen längst bort. En till tbana kom, helt full, det gick knappt ut några och det kom knappt några in. Nästa tbana som kom va rätt tom men vi hamnade mellan två dörrar, in skulle vi. Jag lovar att kvinnor är värre än män!! Det knuffades och pressades från alla håll. Folk som ville ut kom knappt ut för att alla tryckte in. Vi blev på knuffade bakifrån samtidigt som vi trycktes mot tunnelbanans yttre sida, jag kom in men min arm satt fast på utsidan samt plastpåsen med alla leksaker jag hade i den handen och drog den in. Sedan såg jag A, endast med sin arm innanför dörrarna. Egentligen ville jag bara ställa mig och slåss och typ riva folk i ansiktet för att jag visste att hon stod där klämd på utsidan av tbanan, lilla plutti! Men jag behärskade mig och tryckt personen närmast A arm åt sidan. Alla kom in och folk typ skrattade, detta är ren vardag för dom. Jag stod där skit irriterad, känner mig lite larvig men i framtiden ska vi försöka undvika tbanan i rusningstrafik för andra vägar finns det.

7 Måndag Februari

Idag skulle vara vår första dag på Akap Batas förskola. När vi gick upp på Storgatan för att ta en jeepney ropade någon åt oss. Vi vände oss om och där stod gatans gladaste unge och vinkade. Det var flickan som vi hade handlat åt på Jollybee igår.

Vi mötte upp teacher Anita utanför en förskola som vi trodde att vi skulle vara på men det visade sig att vi skulle vara ännu längre bort. Vi gick över en lång bro med massa vatten under, vattnet var täckt med växter. Det såg väldigt fint ut men havet är dött och förorenat. Undervisningen är i ett öppet kapell, 2 meter från vattnet och ca 30 meter från bilvägen. På de 30 meterna är det gamla hus som har tagits sönder så det är stora stenar/cementbitar över hela marken, väldigt svårt att gå. Jag såg ett par barn som kastade bitar efter varandra och ingen var det som sa till.

Barnen tog med sig sina egna stolar och det enda som fanns där var en Jesus på korset staty, ett altare och två småbord. Framför altaret stod det en mörkgrön trätavla som de använde för undervisningen.
Anita ville till en början ge oss fria händer och bara sätta igång med vad vi än ville men vi sa att vi skulle observera första dagen.

De började med att be, på engelska. Jag undrar om barnen vet vad det är de säger?
Jag tror ändå att det är väldigt viktigt att tro på någonting i detta land där många endast lever för dagen. Sedan hade de en liten gymnastik lek där vi övade på engelska ord.

En liten pojke kom fram med en påse till oss, det var kex och dricka i. Vi ville egentligen inte ta emot det av så fattiga människor men det hade varit oförskämt att göra någonting annat.

Sedan var det lunch och vi åt på ett ställe där jag fick myggbett över hela benen. Mina myggbett blir uppsvullna stora ögon och röda runt om. Jag kanske är allergisk men mina myggbett har alltid varit så, så jag kan hantera det. Men teacher Anita blev helt förskräckt och hämtade en liten flaska som hon sa var “White flower” myggbetten försvann! Och jag slutade klia 

Sedan var det en ny förskoleklass med barn som hade gått i ett år, de kunde lite mer. Och vi tre lärde oss ett par nya ord, med stavningen kunde vi hjälpa var barn individuellt och det känns väldigt viktigt när det inte finns något material att praktisera på än deras små böcker. Sedan höll vi i “the ice breakers” och lärde dom våra lekar. Rörelseleken på 4 ord är väldigt poppis här också! Imorgon ska vi undervisa i matte. Anita verkar trivas i vårat sällskap och skrattar väldigt mycket, vi trivs bra med henne.

Jag, A och C gick i ett köpcentrum på vägen hem, där hittade jag och C hårspännen som såg ut som hattar, väldigt eleganta. Köpte en varsin.

Sedan bestämde vi oss för att gå på Bio och se filmen BURLESQUE, den var jätte bra. Men det var ruskigt kallt i biografen, bad de tom med sänka luft konditionen! Filmen fick oss att iaf att skratta, hoppa och sjunga runt på hemvägen. Våra hårspänne hattar var otroligt passande till filmen. Innan vi gick hem hade vi ett samtal hemma hos Arlene, det känns skönt att ha henne till hands och prata med henne.

Sunday - free day

Jag är helt stel och orörlig! Stretchade nog inte ordentligt efter alla hantlar på gymmet igår, men egentligen visste jag knappt vad jag höll på med.

Jag och A såg en liten flicka med en text i handen stå och tigga. Jag trodde flickan va den som Arlene berättat för mig om första dagen. Jag gick fram till henne och frågade vad hon hette, detta var en annan flicka. Sedan frågade jag om jag fick titta på hennes lapp där det stod. “Kan jag få lite pengar så att jag kan köpa mat”
Så frågade jag om hon va hungrig och hon nickade såklart. Jag måste sluta fråga den frågan, den är så dum! De kanske inte är hungriga men de kommer fortfarande att säga ja eftersom de vill ha pengar. Jag frågade henne vad hon ville äta och hon pekade på Burger King men sedan sa ho Jollybee. Så sa hon att vi skulle vänta lite, hon sprang iväg bakom huset och vi smög på henne lite. Där såg vi en annan vuxen sitta. Sedan kom hon tillbaka till oss, jag frågade vad hon ville äta och hon svarade: “Min äldre vill ha spagetti och jag vill ha kycklig po (po är ett ord man använder i slutet av många meningar för att visa respekt)” Vi pratade lite, hon berättade att de bodde vid köpcentrummet Walter Mart. Detta är inget gatubarn, dock ett sätt att klara sig för dagen på. Hon följde med oss in på Jollybee och för någon sekund var jag lite rädd att dörrvakten skulle stoppa henne. Men det gjorde han inte. Hon var väldigt noga med att säga: “Take away”. Jag och A beställde maten medans hon lekte i klättertornet som fanns där. Sedan satte vi oss och tittade på henne medan hon lekte, hon var så himlade glad, klättrade upp och ner med de andra barnen som var mycket renare än henne. Men barn ser inte den skillnaden, de kan leka tillsammans i ett torn även om de är fattiga eller rika. Nu beställde vi mat för något som inte är mer än 40 kronor. Det är ingenting för oss men hade det varit något hemlagat eller köpt någon annanstans hade det varit till så många fler. Flickan var väldigt noga med att det var hon som skulle bära både drickpåsen och den andra och tackade väldigt mycket som att hon ville att vi skulle vika av. Men jag berättade att vi skulle åt samma håll, att vi bodde där bakom. Så vi kom tillsammans med henne när hon kom bärandes på maten till sin äldre som hade en sovande mindre unge i sin famn. Där satt de sedan och åt i skuggan.

Orättvisa!

Man går i de där jävla köpcentrummen å njuter av luftkonditioneringen och affärerna… De vi inte visste är att på många ställen där dessa stora hus är byggda har det tidigare bott människor som har blivit utkastade och bostadslösa.

Det är just det som händer på en plats i Filippinerna just nu. Regeringen har bestämt att ett nytt köpcentrum ska byggas, folk som bor där vill inte lämna sina hem så då har poliser börjat kasta tårgas i det området så att en massa människor kommit till skada.

I Navotas, San Roque där vi varit med barnen hittills, har regeringen bestämt att de ska bygga stora murar för deras uppbrunna område. Så att de inte kan flytta in där igen, de vill bygga ett hus åt regeringen där istället. Just nu bor de på en basketplan utan något privat alls. Jag är så ledsen och önskar att jag hade varit så mycket mer politiskt engagerad tidigare. Men varför ska man vara politiskt engagerad i ett land där allt ändå är korrupt? Dessa 350 familjer vars barn vi har lekt med 3 i dagar kommer nu bli bostadslösa och olika smittor kommer att spridas. Varför är det ingen där uppe som gör någonting, någon som säger att detta är fel?

Det va ju Lördag!

När vi åkte hem från skolan kom det in två pojkar på jeepneyn och lämnade lappar i allas knän. Tiggar lappar om man får kalla de det. Men vet inte om man ska ge några pengar eller inte. För att vi inte vet om de är någon som ändå bara samlar in alla dessa pengar och ingenting går till dom. Ska man sponsra det? Men om man inte ger de barnen några pengar och de kommer tomhänta till sin överman, vad händer då? Ska man låta de barnen kanske bli halvt ihjälslagna…

Söndagen skulle vara våran första lediga dag så jag och A ville gå ut och göra någonting.
Vi tog oss till en gata i närheten där de hade karaoke. Jag blev chockad över att A ville sjunga eftersom hon sa att hon bara hade gjort det en gång tidigare. Det var väldigt kul och modigt, hihi!

Sedan gick vi vidare till ett ställe som hette Dolce och dansade i 2 timmar. Äntligen fick jag bli av med lite energi!! All energi för kvällen faktiskt.

Klockan var sent på natten när vi bestämde oss för att gå hem, utanför stod det två små pojkar och sålde blomhalsband som jag tror att man donerar i kyrkan? De säljs mycket utanför kyrkor i alla fall. Vi ville inte ha några blommor men de fick våra mynt.

Lördag 5 Februari

Jag har börjat klättra lite på väggarna i det här huset, några golvplankor känns lösa så jag kan inte riktigt dansa som jag vill. Har redan lyckats göra hål i golvet! Jag gick till gymmet där det bara var en massa hantlar hmm…

Vi mötte upp Liliay, idag skulle de unga volontärerna för Akap bata ha ett möte. De är 46 stycken på en skola som är medlemmar i Akap Bata varav 6 stycken aktiva, idag var de 4 stycken på mötet, en av dem var Nicole.
Mötet gick bra, de planerade en matningsprogram i Taytay. Det är de själva som står för kostnaderna och de ska mätta 40-60 barns magar. Bortsett från mötet, så skämtar de väldigt mycket med varandra på ett sätt som vi i Sverige skulle kalla kränkande. Det är nästan chockande hur råa de är mot varandra, driver om varandras näsor, hur deras kroppar är byggda och aldrig tar det slut!

Vi besökte deras skola och fick en rundvisning, sedan fick vi träffa ett par andra skolkamrater till dom, alla killarna utom Nicoles bror var homosexuella. Den ena så feminin att det kändes konstigt till en början, Joey. Vi pratade om de olika systemen Sverige och Filippinerna. Det är gratis att gå i skolan i Filippinerna men allt som ingår i Sverige kostar. Uniform, böcker, pennor och annat material. Collage/ universitet finns endast i city så om man bor utanför måste man betala resa fram och tillbaka varje dag. Bor man långt bort så har man inte tid eller råd att åka hem och äta så då måste man ha pengar till det också. Det är inte konstigt att människorna i provinsen förblir kvar där de är…

Vi berättade om Sveriges system och såg hur mycket de önskade att Filippinerna också kunde vara så, vi pratade en del om korruption. Vad fattigdom får människor att göra. Att vissa bara äter ett mål om dagen… Joey var riktigt berörande i sitt berättande om Filippinerna och sa även; “I wish I was in your shoes”
Plötsligt ställer man sig frågan vad det egentligen är man går och gnäller om, problemen förflyttas till en helt annan nivå.

Fredag 4 Februari

Idag skulle vi vara med på Akap Batas förskola i Caritas där ett par som snart skulle ta examen som tandläkare skulle praktisera på barnen. Vi kom klockan halv 10 men då var de precis färdiga med alla barnen, de hade börjat klockan 7 på morgonen. Det kändes lite störande, för vi hade jätte gärna velat vara denna sista dag i Navotas, San Rouqe. Efter denna dag skulle alla människor där borta förflyttas till en basketplats så att skolan de evakuerats på skulle kunna börja igen. Det fanns inte riktigt någonting för oss att göra, vi blev tilldelade att rita figurer som barnen sedan skulle kunna fylla i. Vi är lite rädda att våran tid på förskolan inte alls kommer att kännas lika värdefull som i San Roque även om vi vill få en förståelse för hur det går till. En förskolelärare får en månadslön på 500 pesos vilket motsvarar mindre än 100 svenska kronor. Jag fattar inte hur de överlever och jag förstår inte att barns utbildning inte tas på större allvar.

Sedan åkte vi till Pasic där vi kommer att vara på en förskola nästa vecka.

Att åka tunnelbana va en väldans upplevelse! Det va så mycket folk att det tog oss 3 tunnelbanor innan vi kunde gå på en och det var på gränsen till att vi knappt kom på den. Så tätt och tajt att jag förstår att de har uppdelade kille och tjej vagnar! C hade det bekvämt, minst ett huvud längre än alla andra. Lutade hon sig lite på de som stod bakom henne så flyttade de på sig, själv stod jag som en pinne och kunde inte lyfta upp händerna. Vi pratade en del med Arlene om hur människorna var i detta land, hur de kan vara så glada hela tiden. Filippiner skrattar åt både sorg och glädje. Barn är riktigt elaka mot varandra, lever i en egen värld, där de säger ord de inte ens vet vad de betyder för att de hört dem från någon äldre. Skulle man försöka lära sitt barn att vara snäll i detta land och behandla andra barn väl, skulle barnet bli utstött utnyttjat eller leva något slags dubbelliv.

Vi åt pizza och så blev det en massa över, vi bestämde oss för att ge de till barnen som går på våran storgata. När vi gick av jeepneyn så kom det ett barn emot mig, lite äldre än de tidigare. Och jag gick emot honom, sedan blev jag rädd att han bara var en passerare. Så jag stannade upp och han stannade upp. Sedan hann han bara säga: Ate, jag sträckte fram påsen och svarade: pizza. Undrar hur en människa skulle reagera ifall den bara var en passerare och någon sträckt ut en påse och sagt pizza. Bättre att försöka ge när man kan än inte alls?

The Joy Luck Club

A mådde inte så bra så jag och C åkte in till teatern själva. Vi visste inte vad den skulle handla om men såg en kinesisk drake innan vi gick in på förställningen. Jag var rädd för att vi skulle kolla på en teater på kinesiskt språk. Men den handlade om 4 kinesiska flickor/vänner som var uppväxta i Amerika samt deras familjer två generationer tillbaks. Hur det var i kina, hur det va i America, hur föräldrarna uppfostrat sina barn, vad Amerikanskorna blev för människor och alla kulturkrockar. Jag kunde relatera till så mycket att det kändes jobbigt, bortsätt från de kinesiska traditionerna. “Min mamma gnäller alltid om hur det var på hennes tid, vad hon aldrig fick eller kunde göra. Så nu när vi bor i ett mycket bättre ställt land med 1000 möjligheter så ska jag vara bäst på allt, jag kan bli precis vad jag vill enligt henne, doktor, tandläkare, professionell pianist, bäst i schack, bäst i klassen, bäst på allt! Kan hon inte bara fatta att jag aldrig kan bli bättre än bäst på att bara vara mig själv, jag vill inte ens bli tandläkare!!” Något som jag ändå satt och var avundsjuk under hela föreställningen var att dessa 4 döttrar hade varandra att prata med om hur udda deras mammor var (för att de fyra var utan eller hade amerikanska pappor) Jag hade ingen sådan kompis förens jag fyllde 15 år och jag kände av att min mamma var udda mycket tidigare än så!

Teatern ska jag absolut diskutera med grannen.

Torsdag 3 Februari

Idag skulle vi vara där borta ensamma, vår granne är producent för en teater som vi hade fått förhandsbiljetter till och skulle gå på idag så vi bestämde oss för att åka dit och börja tidigt, de gjorde ändå ingenting gårdagens förmiddag vad vi kunde se.
På vägen dit kom det in två poliser i bussen vi satt på, de kollade igenom allas väskor. De ville även kolla i vår stora kabinett väska, det var ganska kul att se deras ansikten när jag öppnade den och var full med gosedjur och leksaker. De pratade lite med oss, skakade tom med hand, vilket inte alla gör här (folk vinkar typ på en meters avstånd om de ens säger hej). Och frågade oss om vi inte va rädda… Rädda är vi inte med många säkerhetsåtgärder?

Vi får ett väldigt varmt välkomnande när vi kommer in på skolans område, även från de vuxna. De har varit väldigt nyfikna på vad vi har gjort och har hjälpt oss att hålla ordning i led och hjälpt oss hålla ringarna hela.

Vi gick in på rektorns kontor och lämnade våra väskor. Frågade för säkerhetsskull ifall de hade någonting annat på schemat men det var bara för oss att sätta igång. Det kom fram 5 kvinnor till oss och sa; Hej, vi är villiga att assistera er, nästan som att de hade väntat in oss. Och de hjälpte oss att dela upp oss i två olika grupper och göra ringar men när jag började min lek utbrast den ena: “Hon kan ju Tagalog” å så försvann de. Idag var det många fler mindre som var med, vi har börjat se likheter mellan folk och kan se vilka som är små och stor syskon. Jag behövde faktiskt inte de assistenterna, jag hade redan ett gäng på 4 stycken lite äldre i mina grupp som hjälpte de yngre att förstå. Och vi lekte, lekte och lekte. De äldre filmar, tar bilder och frågar om facebook. Det är det enda jag ljuger om här, “jag har ingen facebook”. Sedan var det dags för en pause kände vi alla människor va så på oss från alla håll så jag fick verkligen var tydlig med allting och sa, inga high five, inga klappramsor, inga bilder i 15 minuter. Jävligt skönt att få en break utan en massa som följde efter oss. De trodde att vi skulle ge oss av men sedan kom vi tillbaka och lekte en halvtimme till, sedan var det kramkalas istället för high five kalas.

Torsdag 3 Februari

Idag skulle vi vara där borta ensamma, vår granne är producent för en teater som vi hade fått förhandsbiljetter till och skulle gå på idag så vi bestämde oss för att åka dit och börja tidigt, de gjorde ändå ingenting gårdagens förmiddag vad vi kunde se.
På vägen dit kom det in två poliser i bussen vi satt på, de kollade igenom allas väskor. De ville även kolla i vår stora kabinett väska, det var ganska kul att se deras ansikten när jag öppnade den och den var full med gosedjur och leksaker. De pratade lite med oss, skakade tom med hand, vilket inte alla gör här (folk vinkar typ på en meters avstånd om de ens säger hej). Och frågade oss om vi inte va rädda… Rädda är vi inte med många säkerhetsåtgärder?

Vi får ett väldigt varmt välkomnande när vi kommer in på skolans område, även från de vuxna. De har varit väldigt nyfikna på vad vi har gjort och har hjälpt oss att hålla ordning i led och hjälpt oss hålla ringarna hela.

Vi gick in på rektorns kontor och lämnade våra väskor. Frågade för säkerhetsskull ifall de hade någonting annat på schemat men det var bara för oss att sätta igång. Det kom fram 5 kvinnor till oss och sa; Hej, vi är villiga att assistera er, nästan som att de hade väntat in oss. Och de hjälpte oss att dela upp oss i två olika grupper och göra ringar men när jag började min lek utbrast den ena: “Hon kan ju Tagalog” å så försvann de. Idag var det många fler mindre som var med, vi har börjat se likheter mellan folk och kan se vilka som är små och stor syskon. Jag behövde faktiskt inte de assistenterna, jag hade redan ett gäng på 4 stycken lite äldre i mina grupp som hjälpte de yngre att förstå. Och vi lekte, lekte och lekte. De äldre filmar, tar bilder och frågar om facebook. Det är det enda jag ljuger om här, “jag har ingen facebook”. Sedan var det dags för en pause kände vi alla människor va så på oss från alla håll så jag fick verkligen var tydlig med allting och sa, inga high five, inga klappramsor, inga bilder i 15 minuter. Jävligt skönt att få en break utan en massa som följde efter oss. De trodde att vi skulle ge oss av men sedan kom vi tillbaka och lekte en halvtimme till, sedan var det kramkalas istället för high five kalas.

2 Februari Onsdag

Vi hade blivit tillfrågade att komma tidigare så vi var där lite innan klockan 11. En kille som heter Erving var där och skulle assistera oss. Barnen flockades runt omkring oss, alla ville göra “High five” och frågade om vi skulle leka idag igen. Tillsammans med Mam Mary och Erving fick vi en rundvisning i det uppbrunna området. På gatan utåt ser det ut som att 7 hus har brunnit i led men när vi gick in mellan husen såg vi att det hade det brunnit jätte långt in. Jag undrar vad det var som fattade elden, i tidningen stod det någonting om att en sjuk man brukade leka med elden och att det säkert var därför. Någon annan sa idag att det säkert var för att någon hade lagat mat. Vi hade ett gäng på 7 barn som följde efter oss på rundvisningen. Det kändes väldigt svårt att förstå hur barnen kunde följa efter oss med så stora leenden på läpparna när det gick bland sina uppbrunna hem.

Erving var inte en så bra assisterare, han skämdes när han pratade Engelska, svamlade en massa som vi inte förstod å sedan tog han det på Tagalog ännu svamligare. Han var iaf tvungen att ge sig av och tyckte att vi skulle vila tills matningsprojektet var klockan 3. Filippiner har en tendens att ofta säga “u go and take a rest now” medans allt känns som en evig väntan, vi vill ju att saker ska hända. Men de har ju sin filippino time, man börjar ingenting förens alla samlats, man kan inte säga en tid för man vet aldrig hur trafiken är? Vi gick och åt, satte oss på internetcafé med 7 pojkar efter oss som kallade sig våra livvakter. Idag gick vi in i klassrum som 30 familjer delade. Öppna tomma klassrum med galler istället för fönster. Familjer hade egna ytor små som utfällda flyttkartonger som de låg på, ändå var det  ingen som verkade klaga. Både Arlene och Lilay säger att det är väldigt fattiga människor vi är bland, men de känns inte. Ingen har bett oss om någonting här och när A ville bjuda alla barnen runt omkring oss på Ice Candy så vågade de inte ta emot till en början.

Tillslut var klockan 3 och vi fick hjälpa till med mat utdelningen som en annan organisation hade tagit dit. Sedan var det våran tur att äntligen få leka. 5 av de andra volontärerna som var där sa att de ville hjälpa till och de hjälpte oss lite med översättningarna på lekarna men de va inte alls samma entusiastiska som vi. En kille översatte Haj sången åt mig och barnen älskade den men det som gjorde mig väldigt glad vara att när vi satt i ringen å vi skulle komma på vad vi skulle välja för lek så gestikulerade en flicka rörelsesången som jag lärt dom, som hon varit med på dagen innan. En sång översatt till 4 filippinska ord med rörelser, jag blev väldigt glad över det. 

 

När vi skulle ge oss av tackade vi rektorn för att vi hade fått vara där och hon frågade om vi skulle komma tillbaka dagen efter. Vi visste inte om vi hade den möjligheten eller om schemat skulle se annorlunda ut så vi svarade om vi hade möjlighet och fick så skulle vi det.

Rektorn svarade att vi underlättade en massa för henne. “Barnen var samlade, lekte tillsammans, behandlade varandra väl och slogs inte”.

Barnen vinkade av oss när vi åkte iväg med jeepneyn, vi visste inte om vi skulle komma tillbaka då och kände oss ledsna. Vi hade fäst oss vid dem på bara två dagar och det kändes väldigt jobbigt att säga hejdå. När vi pratade med Arlene sa hon att vi skulle åka tillbaka dagen efter också, vi sken upp som solar alla tre. När vi tittade på bilderna som vi tagit var det ganska kul, för vi pekade ut olika barn och sa: mitt barn, mina barn, min bebis. Men vissa barn är allas barn.

Det känns enda från magen till halsen att det vi gör för de här barnen är väldigt värdefullt både för dem och för oss, så enkelt och rätt. Något jag skulle kunna tillägna hela mitt liv åt, låta barn få leka och låta barn få vara just vad de är, barn.

1 Feb Tisdag

Vi tog en jeepney 10 minuter ifrån oss och mötte upp Lilay och hennes vän som också är volontärer för Akap Bata.

Det tog oss två timmar att komma fram till San Roque och när vi kom in där på små gatorna förstod vi att det måste ha varit svårt för brandkåren att komma fram. Först hälsade vi på en förskolelärare för Akap Bata som vi kallar Mam Mary. Sedan gick vi in på skolområdet där 350 familjer evakuerats, det var fullt med folk på skolgården . Vi pratade med skolans rektor som inte riktigt verkade vänta oss vad jag förstod. Vi hade fått höra att vi skulle få räkna saknade människor eller skriva upp alla barn men så var det inte. Informationen om hur situationen var verkade inte ha kommit fram till Akap Bata iaf.

Sahar sag det ut fran utsidan...

Sedan bestämdes det att vi skulle få leka med barnen; “jätte kul” tänkte jag men faktiskt inte alls vad vi var beredda på. De frågade hur många barn vi ville leka med men vi visste inte vad vi skulle säga, för vi visste inte om vi skulle vara i en grupp, jag, A och C eller 3 olika. Så Lilay frågade: 15- 20? Vi gick ut och barnen samlades och satte sig ner i kanske 5 långa led, det var säkert runt 70 barn och hela tiden kom fler och satte sig. Lilay förklarade att vi var från Sverige och inte kunde Tagalog och att hon visste att barnen inte kunde så mycket Engelska men att vi inte heller kunde så mycket Engelska men vi skulle leka ändå. Barnen hurrade sedan frågade hon dem hur de reagerade när deras hus brann upp och 4 av dem svarade: “Vi grät” Det kändes som att jag ville försvinna under jorden då, att jag hade upplevt tillräckligt fastän det inte ens hade börjat.

Barnen ställde sig upp och jag tyckte det kändes svårt att leka 90? Barn i en grupp så jag sa väldigt stressad: Vi delar upp oss och leker hunden och benet! C och A visste inte hur man lekte den leken så jag gav dem snabba instruktioner och sedan tog vi vad vi fick tag på som kunde vara ett hundben. Mitt hundben var en läppsyl. Och sedan skulle jag förklara med min knaggliga Taglish men de förstod efter att jag hade visat dem. Efter ett tag kändes det som att alla hade fått hålla i benet och att leken höll på att urarta för att de hade börjat skicka runt benet bakom varandras ryggar så då var det dags för en ny lek.

Och eftersom vi redan satt på marken tyckte jag vi kunde fortsätta med det. Så jag tog en svensk rörelsesång och översatte rörelseorden till Engelska å så hjälpte barnen mig att översätta den till Tagalog, det gick också väldigt bra tills det kändes som att vi skulle byta lek igen och då stod det helt stilla i mitt huvud. Jag fråga om de kunde några leker, och först lärde de mig en, sedan en till, och sedan ännu en till. De var ett par lite äldre tjejer som ledde gruppen och jag hakade bara på. Alla lekar var i sång, ramsor och dans. De danstävlar mot varandra i olika steg, rimmar om olika artister och härmar dem. Alla gick in i ringen dansade och verkligen tog för sig, killar och tjejer från 13 - 4 år, man skulle dansa på ett visste sätt när de sa en speciell sak, det fattade inte jag men det va kul ändå. Plösligt kände jag mig väldigt hemma på något vis, som att jag fått min dans spralliga sida från Filippinerna fast ändå inte. Sedan lärde jag de små grodorna fast på sex ord: små grodorna, inga öron, inga svansar. Och sedan bytte vi ut grodan mot en massa andra djur. Skit kul!! Sedan huvud axlar knä och tå, fast deras version.

Vi leker hunden och benet

En lek de larde mig

Sedan hade tiden sprungit iväg och det var dags för oss att ge sig av, men först skulle vi ta bilder.

En fråga: Vad är det som är så kul med att slänga sig i hög på varandra? Inte 5 stycken utan typ 15? Snubblar en, snubblar 5 stycken andra från flera olika håll och bara råkar snubbla på de som redan har snubblat. När vi skulle ta ett fotografi tryckte sig alla ungarna närmare mig och snubblade på varandra, de andra slängde sig över. Jag såg en väldigt liten pojke längst under precis framför mig med typ 5 stycken över sin underkropp och jag trodde att de skulle resa sig upp och att han skulle kunna ta sig loss. Men då kom ytterligare en, slängde sig på hans överdel och tryckte sin arm emot hans hals. Jag fick panik och slet upp honom och han försvann gråtandes bland alla människor.

Fick det pa bild!~!

Bortsett från det var vi alla väldigt nöjda med dagen och bestämde oss för att komma tillbaka nästa dag. Jag och C var riktigt smutsiga om benen men riktigt stolta. VI HADE LEEEKT! När vi kom hem planerade vi en massa lekar för nästa dag och planerade vilka leksaker vi skulle ta med av alla våra donationer.