Fredag 4 Februari

Idag skulle vi vara med på Akap Batas förskola i Caritas där ett par som snart skulle ta examen som tandläkare skulle praktisera på barnen. Vi kom klockan halv 10 men då var de precis färdiga med alla barnen, de hade börjat klockan 7 på morgonen. Det kändes lite störande, för vi hade jätte gärna velat vara denna sista dag i Navotas, San Rouqe. Efter denna dag skulle alla människor där borta förflyttas till en basketplats så att skolan de evakuerats på skulle kunna börja igen. Det fanns inte riktigt någonting för oss att göra, vi blev tilldelade att rita figurer som barnen sedan skulle kunna fylla i. Vi är lite rädda att våran tid på förskolan inte alls kommer att kännas lika värdefull som i San Roque även om vi vill få en förståelse för hur det går till. En förskolelärare får en månadslön på 500 pesos vilket motsvarar mindre än 100 svenska kronor. Jag fattar inte hur de överlever och jag förstår inte att barns utbildning inte tas på större allvar.

Sedan åkte vi till Pasic där vi kommer att vara på en förskola nästa vecka.

Att åka tunnelbana va en väldans upplevelse! Det va så mycket folk att det tog oss 3 tunnelbanor innan vi kunde gå på en och det var på gränsen till att vi knappt kom på den. Så tätt och tajt att jag förstår att de har uppdelade kille och tjej vagnar! C hade det bekvämt, minst ett huvud längre än alla andra. Lutade hon sig lite på de som stod bakom henne så flyttade de på sig, själv stod jag som en pinne och kunde inte lyfta upp händerna. Vi pratade en del med Arlene om hur människorna var i detta land, hur de kan vara så glada hela tiden. Filippiner skrattar åt både sorg och glädje. Barn är riktigt elaka mot varandra, lever i en egen värld, där de säger ord de inte ens vet vad de betyder för att de hört dem från någon äldre. Skulle man försöka lära sitt barn att vara snäll i detta land och behandla andra barn väl, skulle barnet bli utstött utnyttjat eller leva något slags dubbelliv.

Vi åt pizza och så blev det en massa över, vi bestämde oss för att ge de till barnen som går på våran storgata. När vi gick av jeepneyn så kom det ett barn emot mig, lite äldre än de tidigare. Och jag gick emot honom, sedan blev jag rädd att han bara var en passerare. Så jag stannade upp och han stannade upp. Sedan hann han bara säga: Ate, jag sträckte fram påsen och svarade: pizza. Undrar hur en människa skulle reagera ifall den bara var en passerare och någon sträckt ut en påse och sagt pizza. Bättre att försöka ge när man kan än inte alls?