Playing deaf

Att låtsas att man inte kan språket är som att låtsas vara döv. Filippiner är väldigt nyfikna enligt mig och en annan sak jag upplever är att de säger allting de tänker. Jag såg en film med några från klassen precis innan jag åkte. Den hette: The Silence? Det va en tjej som låtsades vara döv och folk började berätta en massa hemligheter för henne. Det är lite så de känns, att folk berättar hemligheter för mig för att de inte tror att jag förstår. Överallt ropar de efter oss och många stirrar, många glatt, andra som att de sett spöken.

För det mesta reagerar jag inte, det blir ganska jobbigt att gå runt och hälsa på alla när man rör sig i stan 4 timmar om dagen då man endast är på väg till platser. Dessutom skulle det kännas väldigt turistigt, vilken gamling i detta land skulle hälsa på alla de inte känner? De enda jag hälsar glatt på är vakter för att jag vet hur långa pass de jobbar och för att de ser ut att inte vara så socialt stimulerande.

De frågar vart man kommer ifrån, om man kan filippinska, om man studerar, vad man gör här, om man har facebook. Och alla sorters människor frågar det, de i affärerna, de på marknaden, de som står i kö till att själva handla, de i jeepneyn, taxi chauffören. Om man skulle fråga varför de frågar så skulle de inte ha nå bättre svar än sin egen nyfikenhet.

Vissa människor är det så skönt att inte låtsas förstå, jag hör väldigt ofta. “Va vackra… Men de är fortfarande bara barn!” Varför håller de inte bara sina trutar då? Haha, det är så många liknande kommentarer jag små stör mig på. Det är skönt att inte behöva ifrågasätta dom. Men det känns lite som att jag går runt och lite allmänt små irriterad på allt folk säger även om jag tycker att det är lite komiskt också.

Igår är ett bra exempel. Jag beställer mat på jollybee och vill ha en flaska vatten men de hade inga flaskor så då beställer jag en istea istället. (hela beställning var på engelska). Kassörskan bestämmer sig för att vara lite busig, tjäna en tia på mig och säger till sin handledare: “Jag gör så att hon får en extra stor dricka” sedan ger hon ifrån sig ett fniss, som att hon var riktigt smart. Jag förstod varenda ord hon sa men tänkte: “Jag har inget trevligt sätt att säga till henne på (visste inte hur jag skulle säga)så jag låter bli”… Vi satt väldigt nära kassan, killen som plockade undan våra brickor frågade mig om vi var färdiga på Tagalog och jag svarade på samma språk. Jag kände hur hennes blick följde mig i ryggen när vi gick ut. Jag hoppas hon tänker sig för till nästa gång.

Som att inte det är tillräckligt ger BK en extra stor dricka till A när hon är där och beställer ensam under samma dag. Jag undrar om personen sa det högt till någon annan i den sekunden.

Jag, C, A, Arlene och teacher Anita skulle kolla på två vänner till Arlene som spelade på ett cafe. Vi satte oss i en taxi utan taxameter som sa 3 gånger det dubbla priset när vi hade börjat åka. Jag tänkte "eftersom Filippiner säger allt de tänker så kunde jag nu också göra det". Han pris va ett stort skämt och han försökte hitta på 7 ursäkter till varför han tog det priset han sagt. Trafiken, tiden, hans bil bl.a. bl.a. bl.a… Han kom inte undan och Arlene kallade mig "MAD". JAG VA BARA TVUNGEN ATT FÅ UT LITE AV MIN FILIPPINSKA SIDA, ALLT JAG Tänkte om hans usla pris.. Det slutade med att han sa: Okej, jag ser att ni har en söt där i baksätet om ni lämnar kvar henne hos mig behöver ni inte betala. Lustigt, de säger verkligen allt de tänker!

(bild kommer)