När vi kommer till flygplatsen och ska passera spärren beter sig männen riktigt oprofessionellt enligt vad jag förväntar mig av spärrvakter. De ska väl typ vara seriösa och allvarliga? C står i den ena och jag i den bredvid, då C behandlare lutar sig över till mitt bås och de båda ska kolla på mitt papper utan att säga någonting till C… Sedan babblar de vidare; “är ni vänner till henne? Vad trevligt. Ni borde ta hit 100 vänner till blablabla…” Våra visum papper som vi fyllt i så noga tyckte de inte ens var viktiga. Sedan ropade ett par andra ut våra namn för att vi är de enda som är kvar som inte tagit våra väskor från rullbandet.
Människorna som arbetade på flygplatsen erbjöd sig att gå iväg och köpa 3 telefon simkort åt oss, alla är till ens tjänst, frågar vart vi kommer ifrån och vad vi gör i Filippinerna. Sedan hjälpte de oss att fylla på telefonkorten. C blev tilltalad miss beautiful men märkte det inte. Det kan hon dock börja vänja sig vid! Vi tog en taxi och sjöng hela vägen till St: Lukes hospital i Quezon City där projektledaren Arlene mötte upp oss.
Vårat hus är väldigt likt de på bilderna men bättre är allt än jag föreställt mig. Vi har möbler och kylskåp! Dock ingen gasspis eller något att tillaga mat på. Loftet är bättre än jag föreställt mig, jag trodde nämligen att det skulle va trångt och att man kanske skulle behöva krypa där uppe när Arlene hade beskrivit det som “its good for two or three persons” men det är jätte rymligt.
Vi åt på Jollibee, halv 4 på morgonen, det är som Filippinska McDonalds (vi stöttar det lokala) och eftersom det var frukostmeny som gällde så kunde vi endast välja mellan pannkakor och stekt ris. På den tomma gatan sprang det runt en liten pojke och plockade skräp. Och Arlene berättade om en flicka hon lärt känna som hon kallade gatubarn. Hur definierar man egentligen ett gatubarn. De som är bostadslösa, de som tigger på gatorna, eller de som måste tigga på gatorna.
Sedan var det sov dags. Vi verkar ha något husdjur som bor i väggarna, typ en råtta? C täppte igen två hål i ett myggnät… Det hade börjat bli ljust ute, vi hade så mycket vi tänkte på att det tog lång tid innan vi slutade prata. A tyckte det va så fint att hon sprang ut och fotograferade. Tupparna sjöng i kör och det tog ett bra tag innan jag lyckades somna. Håkan som varit i vår skola och bott i detta område hade berättat att folk börjat göra sina filippinska trädgårdar med tuppar och grisar men det var inte lite tuppar som lät. Men de e en bit bort iaf.
När jag reflekterar lite över huset så känns det lite som ett sommarhus, ett filippinskt sommarhus som någonstans i en provins. Det är gjort av trä, inte bambu… Men det som får det att känna så somrigt är nog att det är öppet och luftigt. Man kan kommunicera med varandra från vilken del av huset och utifrån. För på vissa ställen är det endast myggnät, det går inte att stänga igen och isolera, väldigt lyhört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar