Vi hade blivit tillfrågade att komma tidigare så vi var där lite innan klockan 11. En kille som heter Erving var där och skulle assistera oss. Barnen flockades runt omkring oss, alla ville göra “High five” och frågade om vi skulle leka idag igen. Tillsammans med Mam Mary och Erving fick vi en rundvisning i det uppbrunna området. På gatan utåt ser det ut som att 7 hus har brunnit i led men när vi gick in mellan husen såg vi att det hade det brunnit jätte långt in. Jag undrar vad det var som fattade elden, i tidningen stod det någonting om att en sjuk man brukade leka med elden och att det säkert var därför. Någon annan sa idag att det säkert var för att någon hade lagat mat. Vi hade ett gäng på 7 barn som följde efter oss på rundvisningen. Det kändes väldigt svårt att förstå hur barnen kunde följa efter oss med så stora leenden på läpparna när det gick bland sina uppbrunna hem.
Erving var inte en så bra assisterare, han skämdes när han pratade Engelska, svamlade en massa som vi inte förstod å sedan tog han det på Tagalog ännu svamligare. Han var iaf tvungen att ge sig av och tyckte att vi skulle vila tills matningsprojektet var klockan 3. Filippiner har en tendens att ofta säga “u go and take a rest now” medans allt känns som en evig väntan, vi vill ju att saker ska hända. Men de har ju sin filippino time, man börjar ingenting förens alla samlats, man kan inte säga en tid för man vet aldrig hur trafiken är? Vi gick och åt, satte oss på internetcafé med 7 pojkar efter oss som kallade sig våra livvakter. Idag gick vi in i klassrum som 30 familjer delade. Öppna tomma klassrum med galler istället för fönster. Familjer hade egna ytor små som utfällda flyttkartonger som de låg på, ändå var det ingen som verkade klaga. Både Arlene och Lilay säger att det är väldigt fattiga människor vi är bland, men de känns inte. Ingen har bett oss om någonting här och när A ville bjuda alla barnen runt omkring oss på Ice Candy så vågade de inte ta emot till en början.
Tillslut var klockan 3 och vi fick hjälpa till med mat utdelningen som en annan organisation hade tagit dit. Sedan var det våran tur att äntligen få leka. 5 av de andra volontärerna som var där sa att de ville hjälpa till och de hjälpte oss lite med översättningarna på lekarna men de va inte alls samma entusiastiska som vi. En kille översatte Haj sången åt mig och barnen älskade den men det som gjorde mig väldigt glad vara att när vi satt i ringen å vi skulle komma på vad vi skulle välja för lek så gestikulerade en flicka rörelsesången som jag lärt dom, som hon varit med på dagen innan. En sång översatt till 4 filippinska ord med rörelser, jag blev väldigt glad över det.
När vi skulle ge oss av tackade vi rektorn för att vi hade fått vara där och hon frågade om vi skulle komma tillbaka dagen efter. Vi visste inte om vi hade den möjligheten eller om schemat skulle se annorlunda ut så vi svarade om vi hade möjlighet och fick så skulle vi det.
Rektorn svarade att vi underlättade en massa för henne. “Barnen var samlade, lekte tillsammans, behandlade varandra väl och slogs inte”.
Barnen vinkade av oss när vi åkte iväg med jeepneyn, vi visste inte om vi skulle komma tillbaka då och kände oss ledsna. Vi hade fäst oss vid dem på bara två dagar och det kändes väldigt jobbigt att säga hejdå. När vi pratade med Arlene sa hon att vi skulle åka tillbaka dagen efter också, vi sken upp som solar alla tre. När vi tittade på bilderna som vi tagit var det ganska kul, för vi pekade ut olika barn och sa: mitt barn, mina barn, min bebis. Men vissa barn är allas barn.
Det känns enda från magen till halsen att det vi gör för de här barnen är väldigt värdefullt både för dem och för oss, så enkelt och rätt. Något jag skulle kunna tillägna hela mitt liv åt, låta barn få leka och låta barn få vara just vad de är, barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar