Lite tankar...

Idag var jag i kyrkan som jag passerat varje dag men inte vågat gå in i för att de alltid haft en pågående mässa eller för att jag varit rädd att jag haft fel klädsel… Jämfört med i Sverige så var det inte tyst, de har ett par speciella väggar där som är som fönster man vinklar upp, säkert för att det ska komma in någon luft. Och utifrån hördes en massa ljud. Framför korset som hängde på väggen var det ett skynke för, det har jag ingen aning om varför.. Och människorna som rörde sig där gick runt i basketlinnen och andra vanliga kläder så jag kände mig lugn. Det var väldigt skönt att sitta där i alla fall.

Jag ångrar absolut inte den här volontärresan för att den har försäkrat för mig att jag kommer att komma tillbaka hit och ägna ännu mer tid åt volontärarbete. Det som jag tidigare kunde störa mig på under resan känns annorlunda nu, mitt turistiga “rika” jag i detta land har börjat trivas i den fattiga vardagen och jag tycker om det.

Det som känns jobbigt med att vara här är att jag önska att jag kunde ägna alla mina tankar på projektet när det känns som att hälften av tiden går ut på att jag får förståelse på frågor angående min uppväxt/ en del av mig själv som jag aldrig tidigare förstått eller accepterat. Och det är väldigt svårt att ändra uppfattningen om saker som man har haft en förvirrad eller bestämd åsikt om så länge jag vetat och bara ta saker för vad de är.

Denna resa är väldigt personlig för mig på både gott och ont. Jag tror inte att A eller C kan förstå vad jag går igenom just nu för att de inte känt mig så pass länge, eller bara för att de kanske inte är kultur kluvna som mig.. Och om jag går runt och är bitter, gnällig, reagerar skit knäppt i deras omgivning så är jag väldigt ledsen över att det går ut över dem. Jag är säker på att de nog går igenom någon sort av egen process men jag känner mig väldigt ensam i denna känsla.

En del av kvällen spenderade jag med två goda tjejer som är från Sverige men nu är bosatta här i Filippinerna, Maria och Åsa.