A bestämde sig för att ha en skrivdag så hon följde inte med till Kaunlaran. Jag och C hade ingen aning om att det var den internationella kvinnodagen och fick inte någon information förens vi kommit fram till förskolan. Det var inga klasser idag, alla skulle gå och demonstrera och vi skulle med.
Jag har blivit ganska emot att dras med i saker jag inte har någon aning om vad det är, men kvinnodagen kändes intressant. Vad händer i Stockholm på internationella kvinnodagen? Jag vet att det är gratis inträde för alla kvinnor på gym och simhus samt att det har föregått lite evenemang i stan, typ teatrar…
Jag, C, T. Lyne, T. Char, T. Maris och hennes två barn åkte till
Quiapo och stod på ett torg utanför en stor kyrka. Det var fullt med folk där… Någon kom och tog mig i handen, jag kände igen henne men visste inte vart ifrån. Hon visste vem jag var i alla fall och var jätte glada över att se oss. Sedan såg vi T. Cherry och en vän till henne som också är aktiv i Akap Bata. Och så kände jag igen människor som medverkat i frihets teatern vi var på, andra volontärer som varit i Navotas samtidigt som oss. Det kändes skönt att vara omringad av ansikten jag kände igen och inte bara en massa främlingar.
Många hade skyltar och bandanas som det stod Gabriel på, T. Lyne tyckte att jag skulle ha på mig en för att den var lila och det är min favoritfärg, jag sa inte nej fastän jag inte visste vad Gabriel stod för. Det visade sig vara ett parti, Gabriel var en av de första kvinnliga demonstranterna som uppmärksammats. Där gick vi i ett långt marscheringståg med en massa olika skyltar och en massa olika rop, en sak som faktiskt förvånade mig var att det verkade som att det nästan var lika många kvinnor som män i marscherings tåget, vilket gjorde mig glad. Men när jag frågade T. Lyne vad det var alla demonstrerade för svarade hon: “Rättvisa för kvinnor och eeh… jag vet inte hur jag ska förklara på engelska!” Det kändes inte riktigt som att hon visste vad hon gjorde där då enligt mig!
Jag tänker liksom… att om regeringen i detta land inte gör någonting åt vissa saker så kan man ju alltid börja med sig själv, i sitt eget hem. Jag trodde att alla dessa människor till en början var med på demonstrationen för att de ville ha jämställdhet mellan kvinnor och män men människorna var där och demonstrerade för allt som rörde kvinnor, arbeten, hem, barnen, löner och massa annat. Det kändes mäktigt. Som en känsla av att allt hör ihop.
Mötesplatsen vi var på som var smockfull var inte ens hälften av alla som marscherade, det var så mycket folk att det var fyra olika mötesplatser som sedan marscherade mot samma ställe. Där var det sång och tal på en scen, inte mycket vi förstod… Ett par konstnärer, vänner till Arlene som vi träffat tidigare höll i en målning, alla som ville fick vara med och måla på den. Bilden var väldigt gripande och jag fastnade verkligen för den…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar