Kaunlaran

Det är väldigt skönt att vara kvar här på samma ställe! När jag och C var på vägen till förskolan såg en pojke oss och stannade till för att ta sällskap med sina lärare. Jag kan inte namnen på hälften av alla barnen men det känns som att man har en alldeles egen relation till var och än ändå, man vet vad de behöver hjälp med t.ex.. Under gårdagens eftermiddags lektion var det en flicka som aldrig vill vara med på lektionen utan att hennes syster eller mamma är med men då erbjöd jag mig att jag kunde sitta bredvid henne och flickan tyckte att det kändes ok.

Det känns som att jag har blivit mycket bättre på språket, det jag säger är säkert inte grammatiskt korrekt men det känns som att jag pratar mer flytande och sätter ihop meningar lättare utan att stanna upp och letar efter ord.

Detta klassrum är stort med mycket material men fortfarande litet för en klass på 27 elever.
Alla som är uppväxta på min tid förutom de som gick i Waldorfskola vad jag vet minns säkert alla Svenska, engelska och matematik stenciler vi hade som små. Då man bara skulle göra en ring runt vissa ord och dra vissa sträck från ord till ord. Det är en sådan bok de går efter har jag nu förstått, fast T Lyne har inte själv en sådan bok. Hon har antecknat allt själv efter en sådan också. Tidigare har jag anset att barnen har lektioner på en alldeles för avancerad nivå som de inte förstår sig på. Men nu har jag förstått varför de kopierar från tavla rakt in i boken utan att veta vad det står. Det är för att de kopierar hela boken och sedan gör uppgiften. Så mycket extra arbete!!! Inte konstigt att barnen blir trötta men har man inte pengar till material så har man inte.

De som sitter längst bak är oftast de som bli klara sist, nu när barnen har flyttat runt lite så har jag även märkt att det är olika barn som blir klara olika snabbt beroende på vart de sitter. Jag kan själv föreställa mig hur svårt det måste vara att sitta längst bak när ens klasskompisar längst fram, ställer sig upp så att man inte ser tavlan varannan gång man ska börja på en ny bokstav. De kanske inte är helt ofokuserade, de kanske bara blir otroligt störda så att det är lättare att sitta och skriva när resten av barnen har gått ut i hallen för att leka. Det bästa jag har kommit på att göra är att be barnen som sitter längre bak hoppa fram när de som är färdiga har lämnat sina platser.

Jag gillar eftermiddags lektionen med T. Chat väldigt mycket, hon håller ordning på sin grupp. Och när hon ska förklara någonting så spårar det inte ur, varken i undervisning eller lek. (även om man också ska låta barns fantasi flöda) Hon lär barnen att stå på kö och gå på led. Och lektionerna slutar med att alla barn får en stämpel på sin hand som betyder att de har skött sig bra.